<i>Svenska Dagbladet</i>

SVENSKA DAGBLADET

• ALLMÄN FORM: När SvD blev tabloid blev den formmässigt också Sveriges mest funktionella och snyggaste morgontidning. Med nya delarna ”K” och ”N” har den positionen förstärkts, främst genom det vågade greppet med de snygga antikvarubbarna och de magasinsliknande dragen i layouten. I Rickard Franks form finns en tanke med allt, och en strävan att vara så tillgänglig som möjligt (se t.ex. de smarta ryckcitatingångarna, eller den välplacerade luften i trespaltssystemet). SvD är en modern, svensk dagstidning som visar vägen för övriga morgontidningar i landet. Dessutom riksledande på grafik, på delad förstaplats med Dagens Industri. Tidningen jobbar dessutom hårt med sina featureknäck, de är oftast välredigerade och aptitliga.

• ETTA: Svenskans etta är en onödig antikva-orgie. Med den tunna, tystlåtna loggan som kanske är en av tidningens större svagheter känns ettan livlös – speciellt när ettabilderna ofta är kraftlösa, grå och platta (trots att de anstränger sig för att ha många och stora ansikten). Dispositionen är i grunden traditionell och välordnad. Och färgplattepuffarna strax under loggan är frankiskt lättillgängliga; sidans enda ögongodis. SvD skulle behöva använda någon av alla de där greppvarianterna som Nordström/Frank gärna förespråkar (ett stort citat i stället för vänsterkryss och ettabild, till exempel). Och börja använda en kondenserad grotesk i topprubben.

• FASTA MOMENT: De fasta momenten är en av Svenskans styrkor. Innehållssidorna, som återkommer både i Näringsliv och Kultur, är enkla att överblicka och vill man behövs ingen mer läsning. Webpuffarna och faktarutorna som kläms in mellan spalterna i artiklarna har sina egna symboler, de känns lätt igen och man vet var man ska titta. Ryckcitaten med en cicerolinje i botten är grafiskt enkla, men extremt välfungerande. Det är föredömligt. Rent och snyggt. Lika lätt att fatta som en pekbok. Och där tar det liksom slut på grejer att säga.

• TYPOGRAFI: Som sagt. SvD är en orgie i antikvor. Även om de använder en kondenserad grotesk som rubriktypsnitt, först och främst i Näringsliv-bilagan, borde den finnas som ett alternativ – och ett välbehövligt komplement – till deras väldigt snygga antikva även i nyhets- och kulturdelen. Idén att särskilja bilagorna och materialet med typsnitten funkar inte. Och dessutom är grejen med att låta de könsstereotypt manliga ämnena ha groteska rubriker, och de kvinnliga antikva, unken och förlegad. Tänk om. Och tänk, för guds skull, rätt nästa gång. I övrigt är typsnitten funktionella, lättlästa och snygga. Lagom knipta. Lagom grad. Väldigt, väldigt lagom.

• BILAGOR: N och K är tyvärr det mest kreativa som har hänt svenska morgontidningar på mycket länge. Bra tryck, okonventionell layout delvis. Men innehållsmässigt är det fortfarande bara en anabola-variant av Näringsliv och Kultur. Bilagorna är snyggt sammanhållna med huvudtidningen i varsin pastellfärg (återkommer genom hela tidningen), men åtminstone Näringsliv skulle behöva jobba på sina något otajta och svajiga ettor. På det hela taget är bilagorna lika sobra och stramt hållna som huvudtidningen. Sämst är Radio/Tv-bilagan (fredagar). Den tunna, färglösa produkten består av färdigproducerade EPS-sidor och innehåller i stort sett inga ansikten, inget mervärde alls. Man saknar också en bilaga i stil med DI:s Weekend och DN:s På Stan – något annorlunda, något på glättat papper, något med känsla och karaktär. För är det något bilagorna saknar så är det just det. Karaktär.

• UTVECKLING/KREATIVITET: Och här har vi också mitt största gnällämne: den sobra framtoningen, den behärskade grafiska profilen. Tidningens själ, om den nu har någon, framkommer inte i designen. Ibland lyckas redigerarna plocka fram något speciellt i nyhetsfeaturereportagen. Något annorlunda. Men SvD:s mallar verka hämma, snarare än framhäva, alternativ och möjligheter till okonventionell redigering. Svenskan är snygg som Cindy Crawford – otvivelaktigt, men på ett så jävla trist sätt.