<i>Dagens Nyheter</i>

DAGENS NYHETER

• ALLMÄN FORM: Tabloidövergången har satt djupare spår hos DN än många andra tidningar. Det är speciellt tydligt i textlängder och siddisposition i nyhetsdelen av tidningen – och ger, trots de tydliga och välgjorda (fast aningen trista) vinjetterna, ett ganska rörigt intryck. Men DN räddas många gånger av sin svala, snygga – och vad man ibland kanske skulle kalla nordiska – form och sin femspaltsdisposition. Det är i alla fall inga idioter som gjort den. Så mycket är tydligt. Det finns säkert en tanke även med den icke-existerande färgpaletten – och att den tanken sedan är den mest korkade sedan Peter Stormare släppte en platta kan ju inte de hjälpa.

• ETTA: Dispositionsmässigt ser Dagens Nyheters etta ut som SvD:s. Nästan exakt. DN tjänar dock på att ha starkare färger i de färgkodade puffarna, en starkare och kraftigare logotyp, bättre och mer färgstarka ettabilder – och, kanske framför allt, ett groteskt rubriktypsnitt (som i och för sig med fördel skulle kunna kompletteras med deras antikva, som förmodligen är tidnings-Sveriges snyggaste). Något som inte hör till just den här genomgången, men som är omöjlig att inte nämna, är dock tidningens vänsterkryss. En skrattfest åtminstone varannan gång.

• FASTA MOMENT: Ett standardproblem i svensk press, som jag älskar att hata, är ryckcitaten som bryter spalter rakt av. DN är glatt ovetande om konsekvenserna, och villar tanklöst bort ovana läsare. Liksom i SvD hålls tidningens olika delar ihop av en särskiljande färgskala – även om DN inte på långa vägar kan mäta sig med konkurrenten i att utnyttja dessa färger. I övrigt: DN:s faktarutor med cicerolinjer i topp eller botten är svåra att skilja från resten av texten, de är färglösa, trista, och webpuffarna likaså. Det här är ett av DN:s huvudproblem. Gråheten. Tristheten. Eller snarare: bristen på insikt om de två förstnämnda.

• TYPOGRAFI: Svensk dagspress snyggaste antikva. En modern grotesk. Och en av de första, och bästa på, att använda Helvetica Neue Ultra Light. Typografin är med största säkerhet en av Dagens Nyheters bästa sidor. Tidningen är dessutom väldigt bra på att skilja mjukt material, analyser och krönikor från hårda nyhetsartiklar med hjälp av rubriktypsnitt. Men framför allt: man jobbar med kontrasterna i typografin – feta, tunna, versala, gemena – och kramar på det viset ut maximalt ur sitt groteska typsnitt. Exempel: ett knäck med artikelserievinjett. Ingressen är antingen en normalstor, halvfet grotesk, eller en större, tunn grotesk. Vinjetten är versal och halvfet, beskrivningen gemen och tunn. De halvfeta groteskingångarna är versala, liksom bylinen. Emailadressen är en tunn grotesk. Resultat: med bara två typsnitt har DN skapat bra dynamik. Det ser rent ut. Och det vittnar om kunskap och medvetenhet.

• BILAGOR: DN Kultur överraskar sällan. Tidningens två första uppslag är så hårt mallade att man inte kan skilja den ena dagen från den andra. Som läsare känner man sig trygg – men fruktansvärt uttråkad. Enligt källor på tidningen beror det förmodligen delvis på reportrarnas och chefernas ständiga inblandning i rubriker, layout och allmän redigering. Som på så många andra håll försöker man göra det bästa av situationen. Och det är inte en helt otacksam mall man jobbar mot – kulturens vinjetter känns svala, deras enorma citattecken fungerar fantastiskt bra, liksom det gigantiska &-tecknet vid faktarutorna. Det är genomtänkt. Och det står ut mot resten av tidningen. Sport- och ekonomidelen finns inte mycket att säga om. De fungerar. Men inte mer än så. Den enda övriga bilagan som inte känns som en ursäkt för att publicera annonser är DN På stan. Här har man bland annat lyckats lära sig funktionen figursättning – men hur flikarna på ettan fungerar behövs väl förmodligen en universitetsexamen för att lära sig. På stan blev bättre efter redesignen. Nog så.

• UTVECKLING/KREATIVITET: Svenska Dagbladet må spöa Dagens Nyheter på de flesta designmässiga punkter. Men få tidningar kan blixtra till kreativitetsmässigt som DN. Något jag fortfarande minns med en härlig rysning är omslaget till sista numret i broad sheet-format – ett standardlakan med en enda stor bild. Bilden föreställde en tabloidetta i naturlig storlek, med en kopp kaffe och en halväten marmeladmacka bredvid. Det var genialiskt. Men sedan tabloidövergången har jag inte sett något särskilt. Inget alls. Det man behöver är mer färg, en högre lägstanivå. Och kanske lite mindre skygglappar.