Aftonbladet

AFTONBLADET

• ALLMÄN FORM: Det kan verka tjatigt. Men Aftonbladets övergång till InDesign syns, och ger en varmare form – i alla fall gentemot konkurrenten. Under det året som InDesign använts har mycket positivt hänt med Aftonbladets form. De förmallade sidorna ser roligare ut, specialeffekterna – som övertoningsplattor och gausskugga – har blivit stabilare och mer vanligt förekommande. Dessutom stod AB förra hösten för den enda förnyelsen av svensk kvällstidningsform på många år: Stockholms- och nöjessidorna. Morgontidningarna har en hel del att lära om närheten till läsaren, enkelheten, övertydligheten och dramatiken. Men fortfarande lider AB, liksom sin ärkefiende, av kvällstidningssjukan. Genom hela formen märks en brist på tydlig linje i redigeringen. Brist på samordning. Kanske är det slapphet, kommen av tidningens storhet. Kanske är det bara slapphet.

• ETTA: Aftonbladet har en tydligare tendens att variera sin etta än Expressen. Man skjuter logotypen upp och ner, plockar bort pilramen, lägger till bottenpuffar. Det är naturligtvis positivt. Men det för med sig en del nackdelar. Bland annat så varieras den ofta på ett helt obegripligt och oläsligt sätt, som av allt att döma skjuter bort läsaren – snarare än lockar in henne. Tidningens logotyp är däremot i en klass för sig: Hjertas silhuett och de tjocka, gulsvarta bokstäverna är förmodligen ett av Sveriges mest kända varumärken i sin genre. Det märks inte minst de gånger man gör om logotypen.

• FASTA MOMENT: Ett av kvällspressens problem är just de fasta momenten. Man har sådana, men verkar inte ha något kontrollerande organ. De ser ofta olika ut. Ta Aftonbladets avdelningsvinjetter – ett fundament för orienteringen i tidningen. Ledare och kultur har samma vinjett. Nyhetsavdelningen saknar det helt. Stockholm och nöje har egna, liksom kolumnister och andra återkommande avdelningar. Det är förhatligt. Och det borde åtgärdas snarast. Tidningens svarta cicerolinjer är också ett frågetecken – man använder dem i botten på kriminaluppslag, men också i botten på till exempel Lena Mellins politiska analyser. Tips. Gör de senare röda, så är det problemet löst.

• TYPOGRAFI: Aftonbladets rubriktypsntitt verkar härstamma från början av 90-talet och är inte speciellt attraktivt. Den halvfeta varianten är precis lika illa, och den magra fungerar bara i riktigt stor grad och med obefintlig kägel. Det är knappast en bra utgångspunkt. I jämförelse med Expressens ser det hopplöst omodernt ut. Däremot är AB:s konsekventa användande av samma typsnitt i bildtext, ingress och nedryck sympatiskt. I ingressen fungerar det fantastiskt bra. Resten? Mja. Speciellt illa är ett kompletterande typsnitt jag identifierat som Antique Olive – för brett, för åttio. Allt som allt har de rena nyhetssidorna – med text, rubrik och bild – en tendens att se skeva och texttunga ut, jämfört med Expressen. Bättre är det dock ställt med nöjet och Sportbladet (den senare avhandlad i kapitlet nedan). I samband med lanseringen av nya nöjessidorna introducerades läsaren också till avdelningens eget rubriktypsnitt – som för övrigt används rätt friskt annars också. Det är kondenserat. Stort. Och, på ett kvällstidningsaktigt sätt, väldigt attraktivt. För att komplettera det har man valt en bred, rolig grotesk med stora seriffer. Det funkar, om inte ypperligt så i alla fall bättre än något annat i tidningen.

• BILAGOR: Allt runt huvudtidningen brukade vara AB:s styrka. Söndag, under Amelia Adamo, var en viktig faktor när de sprang om Expressen. TV också. De fattade det där med bilagor, då. Nu är Söndag ett ruckel med risigt tryck, rörig etta och meningslösa artiklar. TV är en tidning som tappat sin mest respekterade skribent, och vars layout påminner om sig själv – för 15 år sedan. Även här syns likgiltigheten. Slappheten. Man tar inte längre hand om sina bilagor. Man satsar på nya i stället. Klick har varit ett uppsving layoutmässigt – tidningen är en kopia av sina amerikanska förlagor, men har en egen grafisk profil, ett eget språk och en egen sfär i tidnings-Sverige. Inget är som Klick. Att man sedan leker för mycket med färger är ett minus i flugviktsklass. Oneshot-bilagorna – Mat, Hem och allt vad de heter – är snygga men anonyma. Och så har vi Sportbladet. Redigerings- och formmässigt fristående från resten av tidningen. Av deras grepp har andra tidningar i Sverige mycket att lära. Det är ofta tabloid när den är som bäst, en blandning av kampanjredigering och stora, svarta nyheter – ofta i lekfull, genomtänkt presentation. Inte alltid perfekt. Men förvånansvärt ofta infinner sig en wow-känsla. På Sportbladet finns känslan. Och förvaltningen.

• UTVECKLING/KREATIVITET: Aftonbladet har, kanske mer än någon annan tidning i landet, en förmåga att överraska. Som jag tidigare nämnt går det inte alltid så bra som man kanske hoppats. Men samma dag som jag publicerar det här inlägget bevisar de att det kan gå bra också – genom att byta ut namnet i loggan mot ordet ”Tryckfrihet”. Det är ett bra exempel på de väl genomförda, väl förankrade, publicistiska kreativitetsexplosioner som är Aftonbladets styrka gentemot konkurrenten. De kan. Därför gör de det. Förvånansvärt sällan använder de den kompetensen för att göra något speciellt inuti tidningen, där kraftfull, spännande redigering mest syns på nöjessidorna (de gånger nöjet inte klappar ihop totalt, läsbarhetsmässigt). Aftonbladet kan. Men Aftonbladet verkar förslappas av att vara störst. Så kan det vara.