Men en och annan av er har nog glömt kvar Block i sitt RSS-flöde, det är därför jag över huvud taget bryr mig om att posta ett inlägg.

Jag har nämligen startat en ny blogg – under eget namn – där jag fortsätter att skriva om tidningsformgivning. Men i huvudsak om mitt nya område sedan ett år: informationsgrafik.

Välkommen.

Jag tänker klara upp det.

I en radiokrönika (bara en sådan sak) i SvD häromsistens klagade en medelålders kavajprydd nisse på dagstidningarnas mångsidiga bilagor om Ingmar Bergmans bortgång. Det handlade inte om kvaliteten. Det handlade om moralen i att förproducera tidningar i händelse av en folkkär persons död. Krönikören hade lyssnat på Studio Ett, dagen för händelsen, och konstaterade att radion var ”mycket ärligare” eftersom programmets redaktion fått ihop en imponerande (det medges) samling bekantingar till regissören. Det var mer i stunden, mer nerv. Men framför allt ”ärligare”, tyckte krönikören.

DN läste jag aldrig. Svenskan hade med till visshet gränsande sannolikhet förproducerat hela sin bilaga förutom ett eller ett par uppslag. Expressen har jag ingen aning om. Själva? Vi slussade ut vår förproducerade runa i en extraupplaga samt på nätet. Den riktiga, 16-sidiga bilagan skrevs, fotograferades och redigerades inom ett dygn efter Bergmans bortgång (jag gjorde själv omslaget, bland annat).

Så mycket för radiokrönikörer, alltså.

Det är, som vuxen, i princip samma sak att jobba på kvällstidning.

I många kretsar och sammanhang, förvånansvärt nog till och med bland journalister, verkar det vara korrekt att tycka illa om kvällspressen – kanske till och med att se kvällstidningsjournalister som något annat än människor. Att gå på fest under de förutsättningarna kräver alltid viljestyrka. Vill man behålla sin yrkesstolthet och en bit självrespekt ska man orka sitta och försvara sitt jobb timme efter timme utan resultat. Så blir det alltid.

Det finns förstås för- och nackdelar med alla jobb, det vet jag, så antar jag att det bara är. Och jag tar naturligtvis det här mer personligt än vad jag borde göra. Men snälla nån, hur blev det så här?

För övrigt: Semester, … And You Will Know Us By the Trail of Dead, Skivtjärn, Justice, bilresor, storrökning, långa exerciser med MacBooken, brorsan, getost, skrattkramp, Petey Pablo, Böle gårdsfest, parianfiguriner, renoveringsplaner, möten på östra Öland, studion med kära vänner.

Paris Hilton. Kul bildknäck om Bushs försvunna klocka. Det känns som att Torbjörn Larsson-effekten börjar märkas – i alla fall på DN.se. Märk särskilt den på traditionsenligt kvällstidningsvis inringade klockan på nedre bilden.

Exakt samma grejer fanns publicerade i Aftonbladet i dag.

Så det kan bli.

Mitt i-tidningarna har rätt nyss gjort en välbehövlig redesign – den förra formen såg billig, hafsig och väldigt gratis ut.
Jag kastar den i och för sig fortfarande utan att läsa den, men möjligen lite mer tveksamt numera. För det finns en och annan fördel med tidningen.

1. PERSONERNA Mitt i är ganska bra på att inse vikten av människor – de har vett att dra upp så många ansikten som möjligt på ettan (i senaste numret av Södermalms-delen sex stycken på fem puffar).  Casetanken som genomsyrar tidningen är klassiskt kvällstidningstänk.

2. DISPOSITIONEN Första nyhetsuppslaget har en enkel, funktionell mall som alla tyvärr inte verkar kunna hantera. Men man har dynamiken: två längre knäck, större och mindre notiser. Man har också vett att lugna ner nyhetsdelens bakvagn med rena textknäck på annonssidorna. Det blir rent, lättläst.

3. AMBITIONEN Trots att tidningens resurser förmodligen är rätt begränsade försöker man ändå göra ambitiösa illustrationer – exempelvis grafiken i senaste numret av Mitt i Södermalm. Just i det fallet fungerar det inte riktigt. Men viljan finns där. Det är nästan det viktigaste, faktiskt.

Men tidningen dras också med ett antal estetiska problem.

1. FÄRGERNA Mitt i har inte lyckats samordna signalfärgerna på ett bra sätt. Den röda vinjettfärgen fungerar fantastiskt bra, men det är också allt. Notisvinjetten ”I korthet” signaleras av en smutsgul färg med ett flertal färgplåtar inblandade, notiserna på startuppslaget – liksom alla faktarutor – ligger dessutom på en svagt grön färgplatta och avdelas med en starkare grön linje. Det blir för många olika färger utan funktion. Och som en bonus blandar tidningen in en blå färg som används i ryckcitat – och … rubriker. Det är fasansfullt onödigt. Färgen fyller ingen funktion över huvud taget.

2.TYPON Mitt i skulle tjäna på att inkludera sin grotesk i nyhetsmallarna. Deras antikva är föga vacker, men väldigt funktionell – kraftig med tydliga seriffer. Men för att bli bättre på att skilja ut material borde de använda den grotesk de redan har i större utsträckning. Deras dårader är inte heller vackra: de ligger för långt från resten av texten för att skicka en naturlig signal, och behövs i stort sett aldrig.

Mitt råd: plocka in någon utifrån. Det skulle bli så mycket bättre.

Så här i efterhand frågar jag mig varför.

Society for News Design Scandinavias redigeringspris är, som så många andra priser, ett äckligt vältrande i ryggdunkningar och smakpoliseri, där kvällstidningshantverket inte har någon som helst plats. Visst, vi brukar alltid ta pris i någon kategori. Men då är det uteslutande uppslag bestående av en rubrik och en bild som vinner, ett hantverk en journalisthögskolestudent skulle klara med händerna bakbundna.

Kvällen kröntes givetvis av en fullständigt oläslig kultursida som tog hem guld för bästa design, vilt ackompanjerad av musikalartisten Fredrik Swahn som någon idiot hyrt in för ändamålet (mina pengar fick han som tur var inte, jag smög in utan registrering lagom till middagen). Det hela hade bevisligen urartat redan på planeringsstadiet.

Från bordet intill lutar sig nattchefen för Verdens Gangs sportbilaga över min axel. ”Det här är ju löjligt”, muttrar han. ”Vad fan gör vi här, egentligen?”.

När dansbandet ska gå på scenen skjuter jag in stolen och går därifrån.

På vägen hem trampar jag i kräks.

Det är kvällens höjdpunkt.

I höstas, när jag tänkte lägga ner bloggen, radera den, skrev A4-Pelle att jag kanske skulle piggna till frampå vårkanten. Så fan heller, tänkte jag när jag såg kommentaren. Inte en chans. Jag är klar med den här jävla bloggsoppan.

Alla postironiska, mediahippa kultursidebloggar som på ett eller annat sätt involverade Björn af Kleen gjorde mig spysjuk. Den här förbannade Gycklargruppen med sitt sarkastiska, elaka sätt, alla tusan så skarpa analytiker som jag kände mig underlägsen, alla stilrena bloggskal jag inte fattade hur man tillverkade. Den tillhörigheten hittade jag aldrig.

Och Block gav mig fruktansvärd prestationsångest – det visade sig att några tidningsmänniskor vars arbete jag respekterade läste och kommenterade mig. En fruktansvärd upptäckt. Plötsligt kände jag ingen kreativitet alls, eldade inte upp mig över saker, kände en press att vara skarp och prestera som borde vara förbehållen plan fem på Aftonbladet.

Dessutom: anonymiteten. Den var en förutsättning, allt annat hade gjort mig nervös. Men det kändes konstigt att skriva om min egen tidning, Aftonbladet, på det sätt jag gjorde. Så i fortsättningen vet ni. Där jobbar jag.

BLOCKS VIKTIGASTE GRUBBLINGAR UNDER FRÅNVARON:

1. Kvällstidningsgrafik. Finns det utrymme för fördjupad, dramatisk och lättillgänglig grafik i kvällspress – med de fullständigt utarmade grafikavdelningar både vi och Expressen har numera? Finns behovet? Vilka nya grafiska ingångar finns det i kvällstidningsmaterial – hur lär vi oss att identifiera dem på ett bättre sätt? Vad kan vi lära oss av DI om att hantera siffermaterial grafiskt? Jävligt viktigt, allt det här. Och krångligt.

2. Dödsmetall. Hur kan jag ha missat dödsmetallen så kapitalt i min musikaliska utveckling? Vilka faktorer spelade in? Om jag i ett tidigare skede än i våras upptäckt Possessed, Bathory och Morbid Angel – hur hade jag sett ut? Vilka kompisar hade jag haft? Hade jag fortfarande druckit?

3. Livets cementerade inriktning. Om jag inte hade haft journalistiken – vad, i hela helvete, hade jag i stället lagt all den här vanvettiga tankemödan och energin på? Hade jag varit lika insnöad, eldat upp mig lika mycket vad det än var, var jag än hamnat, vad jag än gjort? Är det sådan här jag är, eller har yrket gjort mig sådan?

Det känns givetvis konstigt att prata om farväl. Precis lika konstigt som det känns att Katrine Kielos plockades upp av Expressen efter bara några månader som bloggare, och precis lika konstigt som att annonsörer väljer Karolina Lassbos blogg för att marknadsföra sin vara. Bloggvärlden är en bubbla, en ickeexisterande existens. Ett vakuum i det riktiga samhället.

Fyra månader. Så lång tid tog det innan jag tappade tålamodet. På fyra månader hann jag tröttna flera gånger om, få dåligt samvete, börja om och tröttna igen. Japp, så är det. Jag slutar för att jag har tröttnat.
Lidbom hade rätt, jag jobbar på kvällstidning. Redigerare på Aftonbladets nattredaktion. Nu kan ni som fortfarande läser Block – och är intresserade – ta en repa till genom analyserna, kanske se dem i ett nytt ljus.

Skicka ett mail om ni vill. Syns kanske på mjölkbaren. Eller på plan 5.

Hej.

Så här kan man uttrycka det: .SE är som huvudpersonen i Bret Easton Ellis ”Glamorama” – mer attraktiv på ytan än inuti. Så här ett par veckor efter premiären har tidningens största tillgång, halvberlinern, visat sig vara även det största problemet. Det ger .SE en tydlig profil – men gör fördjupning och matig läsning totalt omöjlig. Sidorna är uppbyggda som tabloidsidor, men rymmer rimligtvis mycket mindre. Man läser den snabbare än innehållsförteckningen på mjölk. Det enda som, med tidningens annonsandel, skulle kunna undvika det problemet är fler sidor. Och enligt ryktena är det svårt att åstadkomma på grund av just formatet.

Formen, då. Jovars. Den håller hög lägstanivå och har snott både ett och annat från Aftonbladet – bland annat signalfärg, rubrikspråk och redigerare. Det är rätt saker att sno. Men det gör också .SE till lillebror. En sits man inte borde vara nöjd med.

Därför blir det inte mycket mer än så här i kväll. I morgon kommer .SE ut med sitt debutnummer – det kommer en utförligare formanalys så snabbt som möjligt.

Fram till dess: Fibes Oh! Fibes – ”Can’t be so”.