Förproducerat my ass

Det har blivit ett missförstånd här.

Jag tänker klara upp det.

I en radiokrönika (bara en sådan sak) i SvD häromsistens klagade en medelålders kavajprydd nisse på dagstidningarnas mångsidiga bilagor om Ingmar Bergmans bortgång. Det handlade inte om kvaliteten. Det handlade om moralen i att förproducera tidningar i händelse av en folkkär persons död. Krönikören hade lyssnat på Studio Ett, dagen för händelsen, och konstaterade att radion var ”mycket ärligare” eftersom programmets redaktion fått ihop en imponerande (det medges) samling bekantingar till regissören. Det var mer i stunden, mer nerv. Men framför allt ”ärligare”, tyckte krönikören.

DN läste jag aldrig. Svenskan hade med till visshet gränsande sannolikhet förproducerat hela sin bilaga förutom ett eller ett par uppslag. Expressen har jag ingen aning om. Själva? Vi slussade ut vår förproducerade runa i en extraupplaga samt på nätet. Den riktiga, 16-sidiga bilagan skrevs, fotograferades och redigerades inom ett dygn efter Bergmans bortgång (jag gjorde själv omslaget, bland annat).

Så mycket för radiokrönikörer, alltså.

Torbjörneffekten

Paris Hilton. Kul bildknäck om Bushs försvunna klocka. Det känns som att Torbjörn Larsson-effekten börjar märkas – i alla fall på DN.se. Märk särskilt den på traditionsenligt kvällstidningsvis inringade klockan på nedre bilden.

Exakt samma grejer fanns publicerade i Aftonbladet i dag.

Så det kan bli.

Mitt i skiten

Mitt i-tidningarna har rätt nyss gjort en välbehövlig redesign – den förra formen såg billig, hafsig och väldigt gratis ut.
Jag kastar den i och för sig fortfarande utan att läsa den, men möjligen lite mer tveksamt numera. För det finns en och annan fördel med tidningen.

1. PERSONERNA Mitt i är ganska bra på att inse vikten av människor – de har vett att dra upp så många ansikten som möjligt på ettan (i senaste numret av Södermalms-delen sex stycken på fem puffar).  Casetanken som genomsyrar tidningen är klassiskt kvällstidningstänk.

2. DISPOSITIONEN Första nyhetsuppslaget har en enkel, funktionell mall som alla tyvärr inte verkar kunna hantera. Men man har dynamiken: två längre knäck, större och mindre notiser. Man har också vett att lugna ner nyhetsdelens bakvagn med rena textknäck på annonssidorna. Det blir rent, lättläst.

3. AMBITIONEN Trots att tidningens resurser förmodligen är rätt begränsade försöker man ändå göra ambitiösa illustrationer – exempelvis grafiken i senaste numret av Mitt i Södermalm. Just i det fallet fungerar det inte riktigt. Men viljan finns där. Det är nästan det viktigaste, faktiskt.

Men tidningen dras också med ett antal estetiska problem.

1. FÄRGERNA Mitt i har inte lyckats samordna signalfärgerna på ett bra sätt. Den röda vinjettfärgen fungerar fantastiskt bra, men det är också allt. Notisvinjetten ”I korthet” signaleras av en smutsgul färg med ett flertal färgplåtar inblandade, notiserna på startuppslaget – liksom alla faktarutor – ligger dessutom på en svagt grön färgplatta och avdelas med en starkare grön linje. Det blir för många olika färger utan funktion. Och som en bonus blandar tidningen in en blå färg som används i ryckcitat – och … rubriker. Det är fasansfullt onödigt. Färgen fyller ingen funktion över huvud taget.

2.TYPON Mitt i skulle tjäna på att inkludera sin grotesk i nyhetsmallarna. Deras antikva är föga vacker, men väldigt funktionell – kraftig med tydliga seriffer. Men för att bli bättre på att skilja ut material borde de använda den grotesk de redan har i större utsträckning. Deras dårader är inte heller vackra: de ligger för långt från resten av texten för att skicka en naturlig signal, och behövs i stort sett aldrig.

Mitt råd: plocka in någon utifrån. Det skulle bli så mycket bättre.

Skrytpriser

Kvällen den 25 maj i år valde jag att spendera på Nalen.

Så här i efterhand frågar jag mig varför.

Society for News Design Scandinavias redigeringspris är, som så många andra priser, ett äckligt vältrande i ryggdunkningar och smakpoliseri, där kvällstidningshantverket inte har någon som helst plats. Visst, vi brukar alltid ta pris i någon kategori. Men då är det uteslutande uppslag bestående av en rubrik och en bild som vinner, ett hantverk en journalisthögskolestudent skulle klara med händerna bakbundna.

Kvällen kröntes givetvis av en fullständigt oläslig kultursida som tog hem guld för bästa design, vilt ackompanjerad av musikalartisten Fredrik Swahn som någon idiot hyrt in för ändamålet (mina pengar fick han som tur var inte, jag smög in utan registrering lagom till middagen). Det hela hade bevisligen urartat redan på planeringsstadiet.

Från bordet intill lutar sig nattchefen för Verdens Gangs sportbilaga över min axel. ”Det här är ju löjligt”, muttrar han. ”Vad fan gör vi här, egentligen?”.

När dansbandet ska gå på scenen skjuter jag in stolen och går därifrån.

På vägen hem trampar jag i kräks.

Det är kvällens höjdpunkt.

En bloggares ömma farväl

Alla löften om formanalyser och fördjupning har varit omedvetet skitsnack. Det här blir min sista post.

Det känns givetvis konstigt att prata om farväl. Precis lika konstigt som det känns att Katrine Kielos plockades upp av Expressen efter bara några månader som bloggare, och precis lika konstigt som att annonsörer väljer Karolina Lassbos blogg för att marknadsföra sin vara. Bloggvärlden är en bubbla, en ickeexisterande existens. Ett vakuum i det riktiga samhället.

Fyra månader. Så lång tid tog det innan jag tappade tålamodet. På fyra månader hann jag tröttna flera gånger om, få dåligt samvete, börja om och tröttna igen. Japp, så är det. Jag slutar för att jag har tröttnat.
Lidbom hade rätt, jag jobbar på kvällstidning. Redigerare på Aftonbladets nattredaktion. Nu kan ni som fortfarande läser Block – och är intresserade – ta en repa till genom analyserna, kanske se dem i ett nytt ljus.

Skicka ett mail om ni vill. Syns kanske på mjölkbaren. Eller på plan 5.

Hej.

.SE och verkligheten

Så här kan man uttrycka det: jag har fan inte haft någon lust. Och när tiden blir kortare är det Block som blir bortprioriterad. Jag vet inte om ni upplever det som en förlust. I så fall: se varje post som en bonus hädanefter. Det gör jag.

Så här kan man uttrycka det: .SE är som huvudpersonen i Bret Easton Ellis ”Glamorama” – mer attraktiv på ytan än inuti. Så här ett par veckor efter premiären har tidningens största tillgång, halvberlinern, visat sig vara även det största problemet. Det ger .SE en tydlig profil – men gör fördjupning och matig läsning totalt omöjlig. Sidorna är uppbyggda som tabloidsidor, men rymmer rimligtvis mycket mindre. Man läser den snabbare än innehållsförteckningen på mjölk. Det enda som, med tidningens annonsandel, skulle kunna undvika det problemet är fler sidor. Och enligt ryktena är det svårt att åstadkomma på grund av just formatet.

Formen, då. Jovars. Den håller hög lägstanivå och har snott både ett och annat från Aftonbladet – bland annat signalfärg, rubrikspråk och redigerare. Det är rätt saker att sno. Men det gör också .SE till lillebror. En sits man inte borde vara nöjd med.

Tillbaka

Semestern är slut. Jag är tillbaka. Men ibland måste man bjuda sina vänner på söndagsmiddag.

Därför blir det inte mycket mer än så här i kväll. I morgon kommer .SE ut med sitt debutnummer – det kommer en utförligare formanalys så snabbt som möjligt.

Fram till dess: Fibes Oh! Fibes – ”Can’t be so”.

.SE har redan misslyckats

När jag tar semester passar Schibsted naturligtvis på att presentera sin nya gratistidning. Jag tvingas avbryta min paus. Grattis, Pitkänen. Du hade rätt. Välkommen till ett hårdnande medieklimat, .SE.

Sakari har redan talat om vad det handlar om. En ungdomsorienterad produkt i Kalle Anka-format (även kallad halvberliner), ett komplement för att sluta Schibsteds tidningskonsumentkedja. Ett desperat försök. Som till viss del verkar fungera.

DET HÄR TALAR FÖR .SE: Formatet är praktiskt. Den går att läsa överallt. Den klarar förlust med en stark koncern i ryggen – och har, till skillnad från Metro, hyfsat obegränsade materiella resurser. Den kan surfa på Aftonbladets varumärke.

DET HÄR TALAR MOT .SE: Den är sist ut – Metro och City har rutin, och sitter dessutom på etablerade platser på marknaden. Den ser – att döma av ettadummyn – ganska för jävlig ut. Ska man attrahera en målgrupp upp till 35 måste ramarna för hur en nyhetstidning ska se ut SKAPAS, inte kopieras från Aftonbladet. För att inte tala om från webben, där en hel del inspiration verkar ha hämtats. Tidningen kommer dessutom att gå med sådan brakförlust att Schibsted inte kommer att orka fortsätta efter 2008. Förmodligen.

Och så ett litet ps. Semestern tar naturligtvis slut 1 oktober. Inte september, vilket jag så förvirrat påstod i min förra post. Säger en del om hur utarbetad jag inte vill inse att jag är.

Syns. I oktober. 

Jo, det är ett jävla tjat…

… men det verkar faktiskt som att jag hade rätt om Schibsteds nya projekt.

Läs Dagens Media här, här och här.

Och ta sedan en egen stund. Fundera. Lägg pannan i vakdjupa veck. Säg sen: det här kommer att funka – och mena det.

En tidning är en tidning är en tidning

Sakari Pitkänen, Metro (vars nyputsade form jag ska återkomma till), säger följande: Shibsteds hemliga projekt är en ny gratistidning. Den ska vara i A4. Den ska heta Punkt.se. Loggan ska vara i samma typsnitt som Aftonbladets. Och tidningen ska vara redigerad som en webbsida.

Det kan egentligen bara handla om en sak: Aftonbladet vill föryngra sitt varumärke och sno yngre läsare för att inte tappa annonsörer. Med lite häftiga webb-referenser, ett coolt namn. En ny form. För nämnde jag att, eh, tidningen ska vara redigerad som en webbsida?

Punkt.se:s form kommer inte att fungera, om Pitkänen har rätt. Så är det bara. Webben är webben – en tidning en tidning.

Ingen Silow i världen kan ändra på det förhållandet.

Tidningarna, oron, pseudonymerna

Jag är romantiker.

Det ligger i min natur att då och då inte se verkligheten. Jag ser ett valt utdrag. Jag beskär mig själv.

Tidningar är det jag väljer att se. Meningar som trycks på papper är mitt jobb, min fritid, min nattsömn. Därför kopplar jag ifrån varje gång någon avfärdar tryckt medias framtid. Och därför pustade jag ut när jag läste den här rapporten.

Jag vägrar tro på dagstidningens utdöende. Jag grundar det inte på någon rapport, jag har ingenting att backa upp den förhoppningen med. Jag bara vägrar. Det är löjligt att erkänna hur mycket tidningarna betyder för mig. Men jag gör det. Jag erkänner.

När jag var tolv läste jag Jolo. Och Bang. Jag ville springa med manus genom Klara. Och längtade efter att få en förkortning att hänga upp mitt liv på. Det går sällan en vecka utan att jag grämer mig över att ha missat tiden när det verkligen var så.

På jobbet brukar de klaga på att jag är distanslös och gräver ner mig för mycket i arbetet. Det är jag inte. Det gör jag inte. Men jag är en romantiker, ovillig att släppa det jag tycker mest om.

Som skulle må bättre om dagstidningen fortsatte finnas. Om alla tidningshusen flyttade tillbaka in till stan.

Och förkortningarna kom tillbaka.

Nya BT – en ful tabloidhistoria

Danska BT blir tabloid, skrev Martin Jönsson i går.

Men tyvärr har man lyckats sämre än alla svenska dagstidningar. Den ser … inte för jävlig ut, kanske … men trist, stillastående, färglös. Det enda som ser bra ut är SvD-kopian ”M” magasin på söndagar. Dessvärre har man, liksom SvD, valt en antikva som rubriktypsnitt. Varför är en gåta.

För er som trots min sågning, och mot all förmodan, skulle vilja bilda er en egen uppfattning – läs här. Klicka på ”Praesentation af avisen” i övre högra hörnet. Det blir lite av en mardrömsupplevelse. Jag lovar.

Typsnitt jag skulle vilja slakta så rått och utdraget som möjligt

Sedan Apples gränssnitt blev standard på alla persondatorer har allmänheten fått tillgång till begreppet typsnitt. Och till själva typsnitten. Det känns ofta för jävligt.

Listan här ovanför visar några av de, enligt Blocks oändligt stora antal korrespondentögon, absolut fulaste – och de värst missbrukade genom historien. Alla med så mycket karaktär att de blir karikatyrer av sig själva. Alla fallna i orätta händer. Utskrattade befinner de sig numera i typografins dödsrike – på reklamaffischer för byloppisar, i loggor för småföretag på landsbygden, på lappar i tvättstugan.

Frågan är om det någonsin blivit så utan Word. Hade DN På stan använt Braggadocio i loggan? Hade Aftonbladet använt Comic Sans i sina pratbubblor? Kanske. Kanske är Word dödsbringaren. Jag tror det. Nu går jag och lägger mig.

BONUS! DE MEST UTARMADE TYPSNITTEN:

• Times New Roman. Pop gjorde en hel tidning med den antikvan. Det var på 90-talet. Nu har Times New Roman blivit ett folkligt, överanvänt typsnitt som ingen vill ha. Närmar sig byloppisstatus.
• Helvetica Neue Ultra Light. Tyvärr en familj som de allra flesta kommer att ha tillgång till inom en snar framtid – och som de flesta tycker är snygg. För attraktivt för sitt eget bästa. Snart i en tvättstuga nära dig.
• Courier New. Ett tragiskt livsöde. Har funnit sitt översnitt i American Typewriter, som är varmare och mer lättanvänt. Redo för soptippen.

Sydsvenskan dumpar också Quark

Jag vet inte om det är offentligt. För mig var det nytt.
Sydis byter till InDesign. Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Liksom för de flesta redaktioner i Sverige blir Quark ohållbart som standard i längden – Adobes CS-paket är mer prisvärt. Hur tråkigt det skälet än må vara.

Det verkar ha hänt en del där i Malmö. Efter formatbytet har Sydsvenskan shejpat upp sin form ordentligt – och blivit Sveriges kanske mest attraktiva morgontidning. Delvis tack vare det specialritade typsnittet, designat av Peter Bruhn, i logga och avdelningsvinjetter ser tidningen originell och trevlig ut.

Kolla exemplet till vänster.

Det ska bli spännande att se om formen – kanske framför allt i bilagorna – påverkas av programbytet. Redigerarsjukdomar har uppstått på de flesta tidningar som gått över till InDesign. Frågan är om stela Sydis tillåter något sådant.

Vi får se. Någonstans hoppas jag ändå på det.

Blocks önskelista, tidningshösten 2006

Svenska dagstidningar ligger i startblocken för hösten. Risiga sommarvikarier kickas ut, duktiga anställs. De fasta kommer, förhoppningsvis, utvilade tillbaka från stränder runt om i världen. Ett nytt år. En annan tidning.

Det borde vara rena rama formexplosionen. Det är det inte. I stället ser tidningarna tråkigare ut än på länge. Så det här händer i höst – om jag får bestämma:

• DN GENOMGÅR EN TOTALFÖRVANDLING. Torbjörn Larssons första månader på jobbet blir en mardröm för Dagens Nyheters anställda. Han sätter flera chefer i karantän (läs: på ”administrativa” uppgifter) och anställer tio rättslösa kvällstidningsredigerare för att shejpa upp A-delen. Det tar skruv. Halva redaktionen säger upp sig i protest. Torbjörn värvar Expressenskribenter till de tomma stolarna.
• NY GRATISTIDNING STARTAS. Snabbt som ögat jobbar Silow och Körnung fram en gratistidningsdummy – två dagar senare kommer första numret ut i Malmö, Göteborg och Stockholm. Formmässigt påminner den om en kvällstidning. City biter sig i hälen av vånda. Metro gör patetiska försök att bli ”hippa och nere med det”, som Sakari Pitkänen så tragiskt formulerar det.
• RICKARD FRANK FÅR EN KNÄPP. Under ett uppföljningsmöte med Dagens Industris formgrupp tar Frank upp att man ”kanske borde ha rivkant på alla bilder, och sätta rubrikerna i gult – bara för att öka överraskningsgraden”. Ingen vågar ifrågasätta. Dagens Industri tappar hälften av sina prenumeranter. Det kommer senare fram att Frank just den dagen suttit ute i solen lite för länge.
• TORBJÖRN LARSSON SPARKAS. Larsson bygger om sitt kontor bakom DN-skrapan – han slår ut fyra väggar, köper vit sand för tiotusentals kronor och hyr in flera apor från Cirkus Maximum. När chefredaktören börjar spela ”Papaya coconut” på dånande volym (som ett led i personalutvecklingen) över redaktionen är det nog. Larsson ersätts, i början av december, av Lena K Samuelsson, Monica Gunne, Marika Finnsjö, Maria Schottenius och en liten häst. ”Vi ville inte ha fler män. Det är bra med lite balans”, förklarar styrelsens ordförande Thomas Axén för Dagens Media.
• BLOCK GÖR OM SAMTLIGA STOCKHOLMSTIDNINGAR. Efter en spektakulär tidningshöst vill samtliga dagstidningar i Stockholm känna trygghetens varma vantar läggas om deras mallsidor. Block förbarmar sig. Såklart.

Mycket att göra, Torbjörn

Förresten. Min flickvän hann bara sporten och nyhetsdelen av DN i dag – så fort hon började ögna kulturens förstauppslag så somnade hon.

Så är det, Larsson. Du har en del att göra.

Schibsteds hemliga projekt – en affärstidning?

Svenska Dagbladets Anna Körnung och Aftonbladets Niklas Silow har tillfälligt lämnat sina hemredaktioner – för ett hemligt projekt inom Schibsted. Dagens Media, liksom många andra, väljer att spekulera i – tatadada – en ny gratistidning.

Spekulationerna är inte alls dumma. Schibsted inser med all säkerhet hur de måste locka den nya tidens mediekonsumenter (de som inte anser att man ska behöva betala för en stunds underhållning på tunnelbanan). Och de har tappat viktiga annonspengar till de befintliga gratistidningarna Metro och Stockholm City.

Silows och Körnungs projekt kan visst vara en gratistidning. Men en faktor, även om förklaringen kanske är lite väl uppenbar, tyder på något helt annat: Anna Körnung är chef för SvD Näringsliv. Varför väljer man en sådan specialkompetens om den inte ska utnyttjas?

Schibsteds hemliga projekt kan vara en ny affärstidning. För det är vad koncernen saknar. Fast jag reserverar mig.

Torbjörn Larsson kan skrämma liv i DN

Torbjörn Larsson. Han som fick Aftonbladet på fötter. Han som grät i tidningens lokaler i Globen när de gick om Expressen. Den osentimentale, hårde, framgångsmaskinen Torbjörn Larsson.

Nu tar han över Dagens Nyheter – det är jag knappast först med att kommentera. Men även om det mest innebär problem för DN:s medarbetare (han har ett erkänt obehagligt temperament och ryggar dessutom inte för att sparka, flytta runt och ta in folk hur han behagar) så finns det inget besked som skulle kunna vara mer positivt för tidningens läsare.

För jo, Larsson har en förmåga att skaka om Sveriges största morgontidning. Till sin nya tidning säger han att DN måste intressera sig för ”det som händer runt hörnet och kunna överraska”. Samt att ”vi ska se över redigeringen och successivt förnya delar av innehållet”. Exakt det som jag klagade på i min recension av tidningen.

Jag säger som Redaktörn (länk nedan, varifrån jag även snott bilden): det är akut. Och finns det någon som kan ändra på landets tröttaste tidning så är det Torbjörn Larsson. Företagsledaren Larsson. Arge Larsson. Men framförallt – tidningsmakaren Larsson.

Så här skriver andra bloggar och tidningar: Vassa Eggen, Redaktörn, Martin Jönsson, Dagens Media.

UPPDATERING ETT PAR MINUTER SENARE: Rabulist.se har gjort en spännande upptäckt – nye chefredaktörens privata bilder. Dags att börja lösenordsskydda, nu när man tar klivet tillbaka in i rampljuset?

UPPDATERING MYCKET SENARE: Och japp, där togs bilderna bort. Nu är Torbjörn Larsson en offentlig person igen.

NYTT! Expressen recenserad

Publicerar nu min tredje recension av en dagstidning – det är Expressen den här gången. Du hittar den längst upp till höger, under ”Recensioner – dagstidningsform”.

När ni är klara, läs Metrogrundaren, matgalningen och numera Seoul-bon Pelle Anderssons fantastiskt kunniga affärstidningsrecension ”Affärspress: 10 ronder i tidningsform”, även om han och jag inte riktigt har samma sätt att se på saker.

God tur.

Korrekturkatastof

Via Vassa Eggen snappade jag upp filmtidningen Ingmars tragiskt felstavade omslag (katastroffilmer blev katastoffilmer, se bredvid – originalinlägget hittar du här). Det kunde ha känts som början till slutet för svensk stavning - men det är faktiskt redan åt helvete.

Blocks vidsträckta medieöron hör nämligen att Expressen har dragit in korrekturet på nattredaktionen. Vad vet jag. Det kanske inte är någon stor affär i Marieberg. Men för mig känns världen genast lite sämre, lite skevare och aningen – bara aningen – mer obildad.

Expressen är en stor tidning. Har starkast fäste i förorter och bland lägre utbildade (det må låta fördomsfullt och är inte vetenskapligt belagt, men kan nog kallas en kvalificerad gissning på gränsen till sanning). Hur man än ställer sig till kvällstidningar betyder Expressen en del för svenskarnas språkkunskaper. I alla fall de svenskar som behöver det mest. Och då tar de alltså bort korret.

I Ingmars fall beror det förstås på slarv. I Expressens på bristande ansvar. Men i förlängningen kan resultatet bara bli ett: att folk generellt börjar stava sämre. Eller, kanske snarare, en allmän känsla av att stavning inte är så jäkla viktigt. Att man kan skriva lite hur som helst. Att det inte gör så mycket. Och det ger mig rysningar.

Anteckna! Korrläs alltid omslag en extra gång. Anteckna! Ska ni spara, spara inte på kvalitén - ni skapar ett särskrivningsinferno.

Så skiter man i sina läsare

Miljontals svenskar såg finalen i schlager-EM. Miljontals såg årets sista ”Allsång på Skansen”. Herregud, miljontals ser till och med en manisk komiker leda ett kändissångprogram på fredagskvällar.

Svenskarna älskar sin tv. Och det fattade Aftonbladet och Expressen hyfsat snabbt. Kvällstidningarnas tv-bilagor säljer i vansinniga upplagor – trots att de layoutmässigt i stora drag ligger tjugo, tjugofem år efter modertidningarna. Det visar hur stor marknaden är. Och tv-bilagornas slapphet och slöhet, både form- och innehållsmässigt, visar hur nyttigt det skulle vara med ny konkurrens.

Grejen är följande: när jag bläddrade igenom Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter slogs jag av en gemensam, publicistisk olycka. Båda tidningarnas tv-bilagor såg ut som skit. Tunna. Fula. Färdiga EPS-filer. Bara att montera. Inget mervärde. Inte ett något.

Jag bryr mig väl egentligen inte om att varken Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet bryr sig om sina läsare, men jag stör mig på arrogansen som ligger bakom deras brist på tv-journalistik.

Visst, morgontidningar brukar av hävd inte sänka sin nos mot tv-kändisar. Men – och lyssna noga nu – det behöver inte betyda att det står skrivet i sten. Man kan göra något nytt. Producera god journalistik och ge läsarna vad de vill ha, till exempel.

Är det SvD och DN som inte känner sina läsare? Eller är det jag som inte känner SvD:s och DN:s läsare? Jag återkommer i ämnet.

NYTT! Dagens Nyheter recenserad

Jag har en lågperiod. Hjärnaktiviteten är halvkvävd. Det är sånt en månads semester kan göra med en.

I väntan på att huvudet kommer igång: här är min recension av Dagens Nyheters form. Förhoppningsvis blir intervallerna – både mellan inlägg och recensioner – lite kortare i fortsättningen.

Och som en formbonus om ni orkar gå och köpa någonting whatsoever i hettan: Oruprepet i Ondskan #2. Det enda formgivna i den tidningen.

NYTT! Block recenserar

Så var det då äntligen dags.

Med start i dag recenserar jag de fyra största svenska tidningarna. Form. Typografi. Kreativitet. Allt. Men mest blir det förstås gnäll. Hur skulle man kunna undvika det.

Gör så här: gå in på sidan ”Svenska Dagbladet” uppe under titeln. Förmodligen kompletterar jag den rätt snart. Resten av tidningarna kommer att dyka upp under de närmaste veckorna – då poppar en ny sida upp, och den gamla försvinner in under ”Recension: De fyra stora”.

Läs nu. Det har jag gjort mig förtjänt av.

Två svenska barn försvunna i Indonesien …

… och alla riksmedier toppar förstås med storyn. Till och med Metro har vett nog att inse betydelsen och intresset. Alla inser. Alla utom Dagens Nyheter.

I stället kör tidningen en ”Kriget i mellanöstern”-special på hur många sidor som helst – dessutom odynamiskt och tråkigt utgjort (vad hände med journalistisk grafik?). Tsunamin får en, sist i utrikesdelen. Med en liten biartikel som handlar om de saknade svenskarna. Och jag har liksom bara tre frågor:
Hur? Tänker? De?

Och i dag redigerar jag till:
Snow Patrol – ”Eyes open” (cd)
Alf – ”Manchester man” (singel)
The Faint – ”Danse macabre” (cd)
Gang Starr – ”Daily operation” (cd)
Hets – ”Hets” (cd)

Svenska Dagbladet byter (InDe)sida?

Jag vill inte, men jag måste, skriva ”enligt obekräftade uppgifter”.

För att SvD ska skrota Quark och hoppa på InDesign-tåget är inget jag egentligen vet. Däremot har jag hört att de undersöker möjligheterna.

På många andra håll har övergången varit en rätt smärtsam process – om ryktet stämmer önskar jag dem lycka till.

Varför dålig redigering alltid är dålig och aldrig, aldrig hipp

Skit i att lyssna på det här, för jag kommer att säga det fyrtiotusen gånger till: en tidnings hela trovärdighet står och faller med den slutgiltiga presentationen. Journalistprisvinnare eller inte, man framstår lik förbannat bara som en ambitiös föreningsordförande om ens jobb är illustrerat med ClipArt och fotokopierat på A4.

Det här kanske bränner i egenkära reporteröron, men: redigerarjobbet är det viktigaste i tidningsbranschen. Fakta. Rätt redigering styr som bekant materialet. Fel redigering? Då kan det gå så här:

Ett skräckexempel från en lokaltidning i Mellansverige. Jag skriver en artikel om hur mycket av det totala skadestånd som tilldöms brottsoffer i länet varje år, som verkligen kommer in till målsäganden. Inget alls, visar det sig. Det blir en okej grej. Inget fantastiskt, men viktigt och ganska upprörande. På sidan väldigt-långt-bak nästa dag publiceras min grej. Under rubriken ”Brottsoffer – och se’n då?”. Artikeln illustreras av en man i rånarluva som riktar en revolver mot kameran.
Jag jobbade inte där så länge till.

Men det jag egentligen tänkte raljera över var magasinsjukan – en typ av tyst överenskommelse som säger att så fort det rör sig om magasin i stället för dagstidning så gäller plötsligt inte standardregler som a) läsbarhet, b) läsordning och c) tydlighet.

Varför är det så att magasinsläsare måste ha bättre syn, vara smartare och inte hysa en önskan om att kunna överblicka materialet? För att AD:n ska kunna känna sig hipp. Så enkelt, mina vänner, är det. Och så enkelt, mina vänner, bör det vara att ändra det.

För en tidning som Bon – med en mission att vara först med allt och hippast av alla – framstår som infantil med en oläslig form.

BRA MAGASINSLAYOUT:M Magasin (tydlig, läsvänligt bröd, ordentliga rubriker, i alla fall det nummer jag sett), tidningen Sex (enkel, lätt att ta till sig, återkommande grafiska element, funktionell – men håll er till ett rubriktypsnitt, va?), Sonic (sober, grafiskt lugn, lättläst – med vissa reservationer).
DÅLIG MAGASINSLAYOUT:Bon (en orgie i vit text på nästan svart bakgrund, vit text i röriga bilder, minimal brödtext, för breda spalter och otydlighet), La Musik (ofräscht, otydligt, ovuxet, obra), Cap & Design (de som gapar efter mycket har uppenbarligen svårt att sätta en ordentlig rubrik – så man slipper vända på tidningen åtta gånger för att se vad det står).

EXTRA: Tidningsresan

Så landar jag äntligen i min nyinköpta bladfåtölj, med Liljeholmsbron bakom ryggen och en evigt malande trafik på gatan fyra våningar ner.
Jag har försökt ha lite semester. Åka lite bil. Få lite färg.
De här landsortstidningarna har jag plockat upp längs vägen:

I. ÖSTRAN. När jag gick i skolan gjorde min klass en elevtidning. Det verkar Östa Småland (numera bara plain Östran) också ha gjort. De blandar kolumner med nyheter, värderingen är sisådär. Och finns det någon tidning i Sverige, utom Svenskan, som inte börjat med groteska rubriker för dynamikens och tydlighetens skull? Japp. Det finns det tydligen.

II. BAROMETERN. En av Sydsveriges klart fräschare lokaltidningar. Olika tjocklekar av ett modernt, groteskt typsnitt i rubrikerna. Sobert upplägg i stil med Sydis. Men varför (VARFÖR?) är billboardsen en och en halv spalt? Det tvingar redigeraren att bryta spalter helt, och symmetrin försvinner. Tidningen redigeras förresten i InDesign – lite färg här och där skulle förmodligen inte vara så svårt att åstadkomma.

III. ÖLANDSBLADET. Sveriges enda annonsetta. Ingen nyhetsvärdering verkar förekomma. Dessutom: landets kanske tråkigaste layout. Tack gud för att man …

IV. STOCKHOLM CITY. … får åka hem igen. Till och med Citys välvilliga, men otillräckliga, ambitioner känns fantastiska.

Jacob Nordström och Rickard Frank är konformismens beskyddare

 

”Jacob Nordström och Rickard Frank lärde känna varandra i Skåne under 2003 då de drev två parallella projekt på SkåneMedia. De upptäckte snabbt att de hade samma idéer om tidningsmakeri och att de kompletterade varandra väldigt bra.” (Läs allt här, där jag också snott faksimilerna. Läs dessutom en intervju med duon om redesignen av DI, från Cap & Design här.)

Med tabloidövergångarna de senaste åren har grafikern Rickard Frank och formgivaren Jacob Nordström blivit stora. Riktigt stora. De har tagit hand om drygt ett tiotal redesigns av morgontidningar, magasin och fackpress sedan starten – och alla har fått rediga ansiktslyft (där lilla, hälsingska Ljusnan kanske står för den mest skrämmande kontrasten).

Men man ser tendenser. Franks spaltsystem från Svenska Dagbladet – som är en blockvariant med mallad luft – kommer exempelvis tillbaka i Ljusnan. En Benton-aktig grotesks samexistens med en Poynter-aktig antiqua återkommer varje gång. Treradiga ettapuffar i antiqua med luftigt radavstånd är också en av Nordström/Franks gosebjörnar. Min poäng är att de vet vad de gillar. Och att vi också gör det. Numera.

Det är inga direkta fel på firmans redesigns. De är förmodligen bland de bästa i Sverige. Jag håller med dem i mycket, och jag gillar duons personliga, varma anslag de gärna applicerar på sina kunder. Men svenska morgontidningars ängsliga ovilja att anlita någon annan är allt annat än hälsosam.

Sydsvenskan. De har litat på sin egen kompetens. Sydis formchef Benjamin Peetre, som om jag minns rätt ledde arbetet med tabloidformen, gjorde det underbart bra – även om sidkonstruktionerna ofta är Nordström/Frankiska. Kopieringen är tråkig. Inte bara för Sydsvenskan.

Att en firma får någon typ av monopol på redesigns gör mig ingenting rent konkurrensmässigt, jag bryr mig oförskämt lite om sådant. Kreativt, däremot, är det ett självmord. Ska två personer (som alibi i samråd med redaktionerna) få bestämma hur merparten av Dagstidningssverige ska se ut? Och ska de ha så mycket inflytande över resten att de blir kopierade?

Kanske överreagerar jag. Kanske gör fler som DN, Sydis och GP – struntar i vad som märkligt nog blivit en sorts standard. Säg bara till mig nästa gång en tidning redesignar utan Nordström och Frank. Varför? Jag vill bara ringa och tacka.

Nordström/Franks morgontidningskorståg: Östgöta Correspondenten, Ljusnan, Dagens Industri, Dagens Samhälle (får slinka med), Kristianstadsbladet, Norrköpings Tidningar (enligt hemsidan).

Frank solo: Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad (enligt hemsidan).

Nordström solo: Ystads/Trelleborgs Allehanda, Smålands Tidningen, Motala Tidning, Nerikes Allehanda (enligt hemsidan).

DN och döden

Jag kände en kille som jobbade på Dagens Nyheter.

En reporter.

När vi drack kaffe ihop någon gång, så förklarade han en grundläggande princip för att en tidning som inte fastanställt någon redaktionell medarbetare på fem, sex år ska kunna upprätthålla prefixet ny i nyheter.

Man flyttar runt folk mellan redaktionerna. I ett panikartat försök att få in seminytt blod mellan de aqua vera-doftande hängselherrarna på papperstidningen, får sporträvar randa inredningstips och avdankade utrikeskorrar skriva sportnotiser. Om det är sant? Vet inte. Men det fungerar säkert på kort sikt.

Felet är bara att de gamla skribenterna aldrig vant sig av med – och kanske inte vill släppa - broad sheet och 10 000-teckenstexter.

Följden blir att DN känns som polskt 80-tal. Grå. Nödlösningsritad. Rubriker små och akademiska som fotnoter. Speciellt i jämförelse med exempelvis Sydsvenskan, som tvingat reportarna att arbeta med textlängderna efter tabloidiseringen och känns välgjord, varm och rak.

D står för dö. N för nyanställ. Det borde vara så lätt att välja.

Stor journalistik lämnar jag åt dem som kan det bättre – det är över den slutgiltiga produkten, svenska och utländska dagstidningars utseende, upplägg och känsla, jag blir vansinnigt upprörd. Det här blir min avlastningsplats ett tag framöver. DN återvänder jag nog till. Sydsvenskan också, förmodligen. Kommentera gärna.