En bloggares ömma farväl

Alla löften om formanalyser och fördjupning har varit omedvetet skitsnack. Det här blir min sista post.

Det känns givetvis konstigt att prata om farväl. Precis lika konstigt som det känns att Katrine Kielos plockades upp av Expressen efter bara några månader som bloggare, och precis lika konstigt som att annonsörer väljer Karolina Lassbos blogg för att marknadsföra sin vara. Bloggvärlden är en bubbla, en ickeexisterande existens. Ett vakuum i det riktiga samhället.

Fyra månader. Så lång tid tog det innan jag tappade tålamodet. På fyra månader hann jag tröttna flera gånger om, få dåligt samvete, börja om och tröttna igen. Japp, så är det. Jag slutar för att jag har tröttnat.
Lidbom hade rätt, jag jobbar på kvällstidning. Redigerare på Aftonbladets nattredaktion. Nu kan ni som fortfarande läser Block – och är intresserade – ta en repa till genom analyserna, kanske se dem i ett nytt ljus.

Skicka ett mail om ni vill. Syns kanske på mjölkbaren. Eller på plan 5.

Hej.

Typsnitt jag skulle vilja slakta så rått och utdraget som möjligt

Sedan Apples gränssnitt blev standard på alla persondatorer har allmänheten fått tillgång till begreppet typsnitt. Och till själva typsnitten. Det känns ofta för jävligt.

Listan här ovanför visar några av de, enligt Blocks oändligt stora antal korrespondentögon, absolut fulaste – och de värst missbrukade genom historien. Alla med så mycket karaktär att de blir karikatyrer av sig själva. Alla fallna i orätta händer. Utskrattade befinner de sig numera i typografins dödsrike – på reklamaffischer för byloppisar, i loggor för småföretag på landsbygden, på lappar i tvättstugan.

Frågan är om det någonsin blivit så utan Word. Hade DN På stan använt Braggadocio i loggan? Hade Aftonbladet använt Comic Sans i sina pratbubblor? Kanske. Kanske är Word dödsbringaren. Jag tror det. Nu går jag och lägger mig.

BONUS! DE MEST UTARMADE TYPSNITTEN:

• Times New Roman. Pop gjorde en hel tidning med den antikvan. Det var på 90-talet. Nu har Times New Roman blivit ett folkligt, överanvänt typsnitt som ingen vill ha. Närmar sig byloppisstatus.
• Helvetica Neue Ultra Light. Tyvärr en familj som de allra flesta kommer att ha tillgång till inom en snar framtid – och som de flesta tycker är snygg. För attraktivt för sitt eget bästa. Snart i en tvättstuga nära dig.
• Courier New. Ett tragiskt livsöde. Har funnit sitt översnitt i American Typewriter, som är varmare och mer lättanvänt. Redo för soptippen.

Blocks önskelista, tidningshösten 2006

Svenska dagstidningar ligger i startblocken för hösten. Risiga sommarvikarier kickas ut, duktiga anställs. De fasta kommer, förhoppningsvis, utvilade tillbaka från stränder runt om i världen. Ett nytt år. En annan tidning.

Det borde vara rena rama formexplosionen. Det är det inte. I stället ser tidningarna tråkigare ut än på länge. Så det här händer i höst – om jag får bestämma:

• DN GENOMGÅR EN TOTALFÖRVANDLING. Torbjörn Larssons första månader på jobbet blir en mardröm för Dagens Nyheters anställda. Han sätter flera chefer i karantän (läs: på ”administrativa” uppgifter) och anställer tio rättslösa kvällstidningsredigerare för att shejpa upp A-delen. Det tar skruv. Halva redaktionen säger upp sig i protest. Torbjörn värvar Expressenskribenter till de tomma stolarna.
• NY GRATISTIDNING STARTAS. Snabbt som ögat jobbar Silow och Körnung fram en gratistidningsdummy – två dagar senare kommer första numret ut i Malmö, Göteborg och Stockholm. Formmässigt påminner den om en kvällstidning. City biter sig i hälen av vånda. Metro gör patetiska försök att bli ”hippa och nere med det”, som Sakari Pitkänen så tragiskt formulerar det.
• RICKARD FRANK FÅR EN KNÄPP. Under ett uppföljningsmöte med Dagens Industris formgrupp tar Frank upp att man ”kanske borde ha rivkant på alla bilder, och sätta rubrikerna i gult – bara för att öka överraskningsgraden”. Ingen vågar ifrågasätta. Dagens Industri tappar hälften av sina prenumeranter. Det kommer senare fram att Frank just den dagen suttit ute i solen lite för länge.
• TORBJÖRN LARSSON SPARKAS. Larsson bygger om sitt kontor bakom DN-skrapan – han slår ut fyra väggar, köper vit sand för tiotusentals kronor och hyr in flera apor från Cirkus Maximum. När chefredaktören börjar spela ”Papaya coconut” på dånande volym (som ett led i personalutvecklingen) över redaktionen är det nog. Larsson ersätts, i början av december, av Lena K Samuelsson, Monica Gunne, Marika Finnsjö, Maria Schottenius och en liten häst. ”Vi ville inte ha fler män. Det är bra med lite balans”, förklarar styrelsens ordförande Thomas Axén för Dagens Media.
• BLOCK GÖR OM SAMTLIGA STOCKHOLMSTIDNINGAR. Efter en spektakulär tidningshöst vill samtliga dagstidningar i Stockholm känna trygghetens varma vantar läggas om deras mallsidor. Block förbarmar sig. Såklart.

NYTT! Expressen recenserad

Publicerar nu min tredje recension av en dagstidning – det är Expressen den här gången. Du hittar den längst upp till höger, under ”Recensioner – dagstidningsform”.

När ni är klara, läs Metrogrundaren, matgalningen och numera Seoul-bon Pelle Anderssons fantastiskt kunniga affärstidningsrecension ”Affärspress: 10 ronder i tidningsform”, även om han och jag inte riktigt har samma sätt att se på saker.

God tur.

Korrekturkatastof

Via Vassa Eggen snappade jag upp filmtidningen Ingmars tragiskt felstavade omslag (katastroffilmer blev katastoffilmer, se bredvid – originalinlägget hittar du här). Det kunde ha känts som början till slutet för svensk stavning - men det är faktiskt redan åt helvete.

Blocks vidsträckta medieöron hör nämligen att Expressen har dragit in korrekturet på nattredaktionen. Vad vet jag. Det kanske inte är någon stor affär i Marieberg. Men för mig känns världen genast lite sämre, lite skevare och aningen – bara aningen – mer obildad.

Expressen är en stor tidning. Har starkast fäste i förorter och bland lägre utbildade (det må låta fördomsfullt och är inte vetenskapligt belagt, men kan nog kallas en kvalificerad gissning på gränsen till sanning). Hur man än ställer sig till kvällstidningar betyder Expressen en del för svenskarnas språkkunskaper. I alla fall de svenskar som behöver det mest. Och då tar de alltså bort korret.

I Ingmars fall beror det förstås på slarv. I Expressens på bristande ansvar. Men i förlängningen kan resultatet bara bli ett: att folk generellt börjar stava sämre. Eller, kanske snarare, en allmän känsla av att stavning inte är så jäkla viktigt. Att man kan skriva lite hur som helst. Att det inte gör så mycket. Och det ger mig rysningar.

Anteckna! Korrläs alltid omslag en extra gång. Anteckna! Ska ni spara, spara inte på kvalitén - ni skapar ett särskrivningsinferno.

NYTT! Dagens Nyheter recenserad

Jag har en lågperiod. Hjärnaktiviteten är halvkvävd. Det är sånt en månads semester kan göra med en.

I väntan på att huvudet kommer igång: här är min recension av Dagens Nyheters form. Förhoppningsvis blir intervallerna – både mellan inlägg och recensioner – lite kortare i fortsättningen.

Och som en formbonus om ni orkar gå och köpa någonting whatsoever i hettan: Oruprepet i Ondskan #2. Det enda formgivna i den tidningen.

Billboards, spaltbrytning – och allmänt folkvett

Lunch i västra delarna av staden.

Mellan tuggorna upptäcker jag Tove, blanka Vecko-Revyn-kopian, som ligger tummad och slängd på stolen bredvid vårt bord.

Jag beslutar mig för att ge den en chans, vilket visar sig vara en halvkorkad idé. Tidningen lider svårt i sviterna efter InDesignsjukan. Sånt är allvarligt. Inget man blir av med på en gång, direkt. Dessutom är Tove skevt ritad på sina ställen.

Men den funkar. Visst. Trots att Helvetica Neue Ultra Light, här använt med en irriterande skugga, väl har blivit någon sorts typsnittens Mando Diao – coolt tills det allsångifierades.

En intressant iakttagelse: Tove, liksom massor av både magasin och dagstidningar, bryter spalter med billboards, ryckcitat eller vad man nu föredrar att kalla det. Tove använder dessutom ett trespaltssystem där de väljer att låta citatet gå in i mittenspalten – mycket mystiskt (se mitt ihopsvängda exempel ovan).

Man kan prata om konst.

Man kan också prata om estetik på bekostnad av funktion.

Jag väljer att bara skaka på huvudet.

Mer skit till Cap & Design

”Det finns många sätt att trampa i klaveret när det gäller webben.”
CAP & DESIGNS SAJT

Klaveret var ordet.
På tidningens webbplats listar de webdesignerns tio dödssynder – och skiter sedan själva i att undvika flera av dem. Se till exempel de smala, fruktansvärt långa artiklarna (exempel ovan till höger – tack H). Hur var det med tillgängligheten?

Vill samtidigt passa på att visa ett exempel (ovan till vänster), för en gångs skull, på vad jag i förra inlägget syftade på med Cap & Designs oläsbara rubriker. Den de själva lagt ut på nätet för att illustrera ovan nämnda artikel är smärtande representativ: två jättelika NO, en röd, vertikal rubrikrad, en svart, horisontell samt en mindre efterrad. Man har ingen aning om var man ska börja läsa – eller vad som egentligen hör till rubriken.

Ja, C&D. Vad ska man säga. Ett jättelikt NONO!

Varför dålig redigering alltid är dålig och aldrig, aldrig hipp

Skit i att lyssna på det här, för jag kommer att säga det fyrtiotusen gånger till: en tidnings hela trovärdighet står och faller med den slutgiltiga presentationen. Journalistprisvinnare eller inte, man framstår lik förbannat bara som en ambitiös föreningsordförande om ens jobb är illustrerat med ClipArt och fotokopierat på A4.

Det här kanske bränner i egenkära reporteröron, men: redigerarjobbet är det viktigaste i tidningsbranschen. Fakta. Rätt redigering styr som bekant materialet. Fel redigering? Då kan det gå så här:

Ett skräckexempel från en lokaltidning i Mellansverige. Jag skriver en artikel om hur mycket av det totala skadestånd som tilldöms brottsoffer i länet varje år, som verkligen kommer in till målsäganden. Inget alls, visar det sig. Det blir en okej grej. Inget fantastiskt, men viktigt och ganska upprörande. På sidan väldigt-långt-bak nästa dag publiceras min grej. Under rubriken ”Brottsoffer – och se’n då?”. Artikeln illustreras av en man i rånarluva som riktar en revolver mot kameran.
Jag jobbade inte där så länge till.

Men det jag egentligen tänkte raljera över var magasinsjukan – en typ av tyst överenskommelse som säger att så fort det rör sig om magasin i stället för dagstidning så gäller plötsligt inte standardregler som a) läsbarhet, b) läsordning och c) tydlighet.

Varför är det så att magasinsläsare måste ha bättre syn, vara smartare och inte hysa en önskan om att kunna överblicka materialet? För att AD:n ska kunna känna sig hipp. Så enkelt, mina vänner, är det. Och så enkelt, mina vänner, bör det vara att ändra det.

För en tidning som Bon – med en mission att vara först med allt och hippast av alla – framstår som infantil med en oläslig form.

BRA MAGASINSLAYOUT:M Magasin (tydlig, läsvänligt bröd, ordentliga rubriker, i alla fall det nummer jag sett), tidningen Sex (enkel, lätt att ta till sig, återkommande grafiska element, funktionell – men håll er till ett rubriktypsnitt, va?), Sonic (sober, grafiskt lugn, lättläst – med vissa reservationer).
DÅLIG MAGASINSLAYOUT:Bon (en orgie i vit text på nästan svart bakgrund, vit text i röriga bilder, minimal brödtext, för breda spalter och otydlighet), La Musik (ofräscht, otydligt, ovuxet, obra), Cap & Design (de som gapar efter mycket har uppenbarligen svårt att sätta en ordentlig rubrik – så man slipper vända på tidningen åtta gånger för att se vad det står).