Förproducerat my ass

Det har blivit ett missförstånd här.

Jag tänker klara upp det.

I en radiokrönika (bara en sådan sak) i SvD häromsistens klagade en medelålders kavajprydd nisse på dagstidningarnas mångsidiga bilagor om Ingmar Bergmans bortgång. Det handlade inte om kvaliteten. Det handlade om moralen i att förproducera tidningar i händelse av en folkkär persons död. Krönikören hade lyssnat på Studio Ett, dagen för händelsen, och konstaterade att radion var ”mycket ärligare” eftersom programmets redaktion fått ihop en imponerande (det medges) samling bekantingar till regissören. Det var mer i stunden, mer nerv. Men framför allt ”ärligare”, tyckte krönikören.

DN läste jag aldrig. Svenskan hade med till visshet gränsande sannolikhet förproducerat hela sin bilaga förutom ett eller ett par uppslag. Expressen har jag ingen aning om. Själva? Vi slussade ut vår förproducerade runa i en extraupplaga samt på nätet. Den riktiga, 16-sidiga bilagan skrevs, fotograferades och redigerades inom ett dygn efter Bergmans bortgång (jag gjorde själv omslaget, bland annat).

Så mycket för radiokrönikörer, alltså.

På förekommen anledning

Det är som på lågstadiet: när Jojo tog sig för pannan och svor för att man av misstag blev med i hans fotbollslag på rasten, när Bashar släpade ens jacka i en lerpöl. De blev chockade när man protesterade. För vi som de förnedrade var bara en del av kulissen. När vi kände något avvek vi från verkligheten, som de uppfattade den.

Det är, som vuxen, i princip samma sak att jobba på kvällstidning.

I många kretsar och sammanhang, förvånansvärt nog till och med bland journalister, verkar det vara korrekt att tycka illa om kvällspressen – kanske till och med att se kvällstidningsjournalister som något annat än människor. Att gå på fest under de förutsättningarna kräver alltid viljestyrka. Vill man behålla sin yrkesstolthet och en bit självrespekt ska man orka sitta och försvara sitt jobb timme efter timme utan resultat. Så blir det alltid.

Det finns förstås för- och nackdelar med alla jobb, det vet jag, så antar jag att det bara är. Och jag tar naturligtvis det här mer personligt än vad jag borde göra. Men snälla nån, hur blev det så här?

För övrigt: Semester, … And You Will Know Us By the Trail of Dead, Skivtjärn, Justice, bilresor, storrökning, långa exerciser med MacBooken, brorsan, getost, skrattkramp, Petey Pablo, Böle gårdsfest, parianfiguriner, renoveringsplaner, möten på östra Öland, studion med kära vänner.

Skrytpriser

Kvällen den 25 maj i år valde jag att spendera på Nalen.

Så här i efterhand frågar jag mig varför.

Society for News Design Scandinavias redigeringspris är, som så många andra priser, ett äckligt vältrande i ryggdunkningar och smakpoliseri, där kvällstidningshantverket inte har någon som helst plats. Visst, vi brukar alltid ta pris i någon kategori. Men då är det uteslutande uppslag bestående av en rubrik och en bild som vinner, ett hantverk en journalisthögskolestudent skulle klara med händerna bakbundna.

Kvällen kröntes givetvis av en fullständigt oläslig kultursida som tog hem guld för bästa design, vilt ackompanjerad av musikalartisten Fredrik Swahn som någon idiot hyrt in för ändamålet (mina pengar fick han som tur var inte, jag smög in utan registrering lagom till middagen). Det hela hade bevisligen urartat redan på planeringsstadiet.

Från bordet intill lutar sig nattchefen för Verdens Gangs sportbilaga över min axel. ”Det här är ju löjligt”, muttrar han. ”Vad fan gör vi här, egentligen?”.

När dansbandet ska gå på scenen skjuter jag in stolen och går därifrån.

På vägen hem trampar jag i kräks.

Det är kvällens höjdpunkt.

En bloggares ömma farväl

Alla löften om formanalyser och fördjupning har varit omedvetet skitsnack. Det här blir min sista post.

Det känns givetvis konstigt att prata om farväl. Precis lika konstigt som det känns att Katrine Kielos plockades upp av Expressen efter bara några månader som bloggare, och precis lika konstigt som att annonsörer väljer Karolina Lassbos blogg för att marknadsföra sin vara. Bloggvärlden är en bubbla, en ickeexisterande existens. Ett vakuum i det riktiga samhället.

Fyra månader. Så lång tid tog det innan jag tappade tålamodet. På fyra månader hann jag tröttna flera gånger om, få dåligt samvete, börja om och tröttna igen. Japp, så är det. Jag slutar för att jag har tröttnat.
Lidbom hade rätt, jag jobbar på kvällstidning. Redigerare på Aftonbladets nattredaktion. Nu kan ni som fortfarande läser Block – och är intresserade – ta en repa till genom analyserna, kanske se dem i ett nytt ljus.

Skicka ett mail om ni vill. Syns kanske på mjölkbaren. Eller på plan 5.

Hej.

.SE och verkligheten

Så här kan man uttrycka det: jag har fan inte haft någon lust. Och när tiden blir kortare är det Block som blir bortprioriterad. Jag vet inte om ni upplever det som en förlust. I så fall: se varje post som en bonus hädanefter. Det gör jag.

Så här kan man uttrycka det: .SE är som huvudpersonen i Bret Easton Ellis ”Glamorama” – mer attraktiv på ytan än inuti. Så här ett par veckor efter premiären har tidningens största tillgång, halvberlinern, visat sig vara även det största problemet. Det ger .SE en tydlig profil – men gör fördjupning och matig läsning totalt omöjlig. Sidorna är uppbyggda som tabloidsidor, men rymmer rimligtvis mycket mindre. Man läser den snabbare än innehållsförteckningen på mjölk. Det enda som, med tidningens annonsandel, skulle kunna undvika det problemet är fler sidor. Och enligt ryktena är det svårt att åstadkomma på grund av just formatet.

Formen, då. Jovars. Den håller hög lägstanivå och har snott både ett och annat från Aftonbladet – bland annat signalfärg, rubrikspråk och redigerare. Det är rätt saker att sno. Men det gör också .SE till lillebror. En sits man inte borde vara nöjd med.

.SE har redan misslyckats

När jag tar semester passar Schibsted naturligtvis på att presentera sin nya gratistidning. Jag tvingas avbryta min paus. Grattis, Pitkänen. Du hade rätt. Välkommen till ett hårdnande medieklimat, .SE.

Sakari har redan talat om vad det handlar om. En ungdomsorienterad produkt i Kalle Anka-format (även kallad halvberliner), ett komplement för att sluta Schibsteds tidningskonsumentkedja. Ett desperat försök. Som till viss del verkar fungera.

DET HÄR TALAR FÖR .SE: Formatet är praktiskt. Den går att läsa överallt. Den klarar förlust med en stark koncern i ryggen – och har, till skillnad från Metro, hyfsat obegränsade materiella resurser. Den kan surfa på Aftonbladets varumärke.

DET HÄR TALAR MOT .SE: Den är sist ut – Metro och City har rutin, och sitter dessutom på etablerade platser på marknaden. Den ser – att döma av ettadummyn – ganska för jävlig ut. Ska man attrahera en målgrupp upp till 35 måste ramarna för hur en nyhetstidning ska se ut SKAPAS, inte kopieras från Aftonbladet. För att inte tala om från webben, där en hel del inspiration verkar ha hämtats. Tidningen kommer dessutom att gå med sådan brakförlust att Schibsted inte kommer att orka fortsätta efter 2008. Förmodligen.

Och så ett litet ps. Semestern tar naturligtvis slut 1 oktober. Inte september, vilket jag så förvirrat påstod i min förra post. Säger en del om hur utarbetad jag inte vill inse att jag är.

Syns. I oktober. 

Jo, det är ett jävla tjat…

… men det verkar faktiskt som att jag hade rätt om Schibsteds nya projekt.

Läs Dagens Media här, här och här.

Och ta sedan en egen stund. Fundera. Lägg pannan i vakdjupa veck. Säg sen: det här kommer att funka – och mena det.

En tidning är en tidning är en tidning

Sakari Pitkänen, Metro (vars nyputsade form jag ska återkomma till), säger följande: Shibsteds hemliga projekt är en ny gratistidning. Den ska vara i A4. Den ska heta Punkt.se. Loggan ska vara i samma typsnitt som Aftonbladets. Och tidningen ska vara redigerad som en webbsida.

Det kan egentligen bara handla om en sak: Aftonbladet vill föryngra sitt varumärke och sno yngre läsare för att inte tappa annonsörer. Med lite häftiga webb-referenser, ett coolt namn. En ny form. För nämnde jag att, eh, tidningen ska vara redigerad som en webbsida?

Punkt.se:s form kommer inte att fungera, om Pitkänen har rätt. Så är det bara. Webben är webben – en tidning en tidning.

Ingen Silow i världen kan ändra på det förhållandet.

Tidningarna, oron, pseudonymerna

Jag är romantiker.

Det ligger i min natur att då och då inte se verkligheten. Jag ser ett valt utdrag. Jag beskär mig själv.

Tidningar är det jag väljer att se. Meningar som trycks på papper är mitt jobb, min fritid, min nattsömn. Därför kopplar jag ifrån varje gång någon avfärdar tryckt medias framtid. Och därför pustade jag ut när jag läste den här rapporten.

Jag vägrar tro på dagstidningens utdöende. Jag grundar det inte på någon rapport, jag har ingenting att backa upp den förhoppningen med. Jag bara vägrar. Det är löjligt att erkänna hur mycket tidningarna betyder för mig. Men jag gör det. Jag erkänner.

När jag var tolv läste jag Jolo. Och Bang. Jag ville springa med manus genom Klara. Och längtade efter att få en förkortning att hänga upp mitt liv på. Det går sällan en vecka utan att jag grämer mig över att ha missat tiden när det verkligen var så.

På jobbet brukar de klaga på att jag är distanslös och gräver ner mig för mycket i arbetet. Det är jag inte. Det gör jag inte. Men jag är en romantiker, ovillig att släppa det jag tycker mest om.

Som skulle må bättre om dagstidningen fortsatte finnas. Om alla tidningshusen flyttade tillbaka in till stan.

Och förkortningarna kom tillbaka.

NYTT! Aftonbladet recenserat

Tryckfrihetens dag. Då passar jag på att publicera min recension av Aftonbladet. Passande nog har föremålet för min recension valt att göra årets mest vågade publicistiska grepp – precis i dag.

I både papperstidningen och på webbsidan uppmärksammar Aftonbladet tryckfrihetens dag genom att byta ut sin logga mot ordet ”Tryckfrihet”. Resumé skriver om det och hela klabbet här.

Nu är de fyra största Stockholmstidningarna avklarade. Jag fortsätter med Metro och Stockholm City. Håll utkik.

Typsnitt jag skulle vilja slakta så rått och utdraget som möjligt

Sedan Apples gränssnitt blev standard på alla persondatorer har allmänheten fått tillgång till begreppet typsnitt. Och till själva typsnitten. Det känns ofta för jävligt.

Listan här ovanför visar några av de, enligt Blocks oändligt stora antal korrespondentögon, absolut fulaste – och de värst missbrukade genom historien. Alla med så mycket karaktär att de blir karikatyrer av sig själva. Alla fallna i orätta händer. Utskrattade befinner de sig numera i typografins dödsrike – på reklamaffischer för byloppisar, i loggor för småföretag på landsbygden, på lappar i tvättstugan.

Frågan är om det någonsin blivit så utan Word. Hade DN På stan använt Braggadocio i loggan? Hade Aftonbladet använt Comic Sans i sina pratbubblor? Kanske. Kanske är Word dödsbringaren. Jag tror det. Nu går jag och lägger mig.

BONUS! DE MEST UTARMADE TYPSNITTEN:

• Times New Roman. Pop gjorde en hel tidning med den antikvan. Det var på 90-talet. Nu har Times New Roman blivit ett folkligt, överanvänt typsnitt som ingen vill ha. Närmar sig byloppisstatus.
• Helvetica Neue Ultra Light. Tyvärr en familj som de allra flesta kommer att ha tillgång till inom en snar framtid – och som de flesta tycker är snygg. För attraktivt för sitt eget bästa. Snart i en tvättstuga nära dig.
• Courier New. Ett tragiskt livsöde. Har funnit sitt översnitt i American Typewriter, som är varmare och mer lättanvänt. Redo för soptippen.

Blocks önskelista, tidningshösten 2006

Svenska dagstidningar ligger i startblocken för hösten. Risiga sommarvikarier kickas ut, duktiga anställs. De fasta kommer, förhoppningsvis, utvilade tillbaka från stränder runt om i världen. Ett nytt år. En annan tidning.

Det borde vara rena rama formexplosionen. Det är det inte. I stället ser tidningarna tråkigare ut än på länge. Så det här händer i höst – om jag får bestämma:

• DN GENOMGÅR EN TOTALFÖRVANDLING. Torbjörn Larssons första månader på jobbet blir en mardröm för Dagens Nyheters anställda. Han sätter flera chefer i karantän (läs: på ”administrativa” uppgifter) och anställer tio rättslösa kvällstidningsredigerare för att shejpa upp A-delen. Det tar skruv. Halva redaktionen säger upp sig i protest. Torbjörn värvar Expressenskribenter till de tomma stolarna.
• NY GRATISTIDNING STARTAS. Snabbt som ögat jobbar Silow och Körnung fram en gratistidningsdummy – två dagar senare kommer första numret ut i Malmö, Göteborg och Stockholm. Formmässigt påminner den om en kvällstidning. City biter sig i hälen av vånda. Metro gör patetiska försök att bli ”hippa och nere med det”, som Sakari Pitkänen så tragiskt formulerar det.
• RICKARD FRANK FÅR EN KNÄPP. Under ett uppföljningsmöte med Dagens Industris formgrupp tar Frank upp att man ”kanske borde ha rivkant på alla bilder, och sätta rubrikerna i gult – bara för att öka överraskningsgraden”. Ingen vågar ifrågasätta. Dagens Industri tappar hälften av sina prenumeranter. Det kommer senare fram att Frank just den dagen suttit ute i solen lite för länge.
• TORBJÖRN LARSSON SPARKAS. Larsson bygger om sitt kontor bakom DN-skrapan – han slår ut fyra väggar, köper vit sand för tiotusentals kronor och hyr in flera apor från Cirkus Maximum. När chefredaktören börjar spela ”Papaya coconut” på dånande volym (som ett led i personalutvecklingen) över redaktionen är det nog. Larsson ersätts, i början av december, av Lena K Samuelsson, Monica Gunne, Marika Finnsjö, Maria Schottenius och en liten häst. ”Vi ville inte ha fler män. Det är bra med lite balans”, förklarar styrelsens ordförande Thomas Axén för Dagens Media.
• BLOCK GÖR OM SAMTLIGA STOCKHOLMSTIDNINGAR. Efter en spektakulär tidningshöst vill samtliga dagstidningar i Stockholm känna trygghetens varma vantar läggas om deras mallsidor. Block förbarmar sig. Såklart.

Schibsteds hemliga projekt – en affärstidning?

Svenska Dagbladets Anna Körnung och Aftonbladets Niklas Silow har tillfälligt lämnat sina hemredaktioner – för ett hemligt projekt inom Schibsted. Dagens Media, liksom många andra, väljer att spekulera i – tatadada – en ny gratistidning.

Spekulationerna är inte alls dumma. Schibsted inser med all säkerhet hur de måste locka den nya tidens mediekonsumenter (de som inte anser att man ska behöva betala för en stunds underhållning på tunnelbanan). Och de har tappat viktiga annonspengar till de befintliga gratistidningarna Metro och Stockholm City.

Silows och Körnungs projekt kan visst vara en gratistidning. Men en faktor, även om förklaringen kanske är lite väl uppenbar, tyder på något helt annat: Anna Körnung är chef för SvD Näringsliv. Varför väljer man en sådan specialkompetens om den inte ska utnyttjas?

Schibsteds hemliga projekt kan vara en ny affärstidning. För det är vad koncernen saknar. Fast jag reserverar mig.

NYTT! Expressen recenserad

Publicerar nu min tredje recension av en dagstidning – det är Expressen den här gången. Du hittar den längst upp till höger, under ”Recensioner – dagstidningsform”.

När ni är klara, läs Metrogrundaren, matgalningen och numera Seoul-bon Pelle Anderssons fantastiskt kunniga affärstidningsrecension ”Affärspress: 10 ronder i tidningsform”, även om han och jag inte riktigt har samma sätt att se på saker.

God tur.

Korrekturkatastof

Via Vassa Eggen snappade jag upp filmtidningen Ingmars tragiskt felstavade omslag (katastroffilmer blev katastoffilmer, se bredvid – originalinlägget hittar du här). Det kunde ha känts som början till slutet för svensk stavning - men det är faktiskt redan åt helvete.

Blocks vidsträckta medieöron hör nämligen att Expressen har dragit in korrekturet på nattredaktionen. Vad vet jag. Det kanske inte är någon stor affär i Marieberg. Men för mig känns världen genast lite sämre, lite skevare och aningen – bara aningen – mer obildad.

Expressen är en stor tidning. Har starkast fäste i förorter och bland lägre utbildade (det må låta fördomsfullt och är inte vetenskapligt belagt, men kan nog kallas en kvalificerad gissning på gränsen till sanning). Hur man än ställer sig till kvällstidningar betyder Expressen en del för svenskarnas språkkunskaper. I alla fall de svenskar som behöver det mest. Och då tar de alltså bort korret.

I Ingmars fall beror det förstås på slarv. I Expressens på bristande ansvar. Men i förlängningen kan resultatet bara bli ett: att folk generellt börjar stava sämre. Eller, kanske snarare, en allmän känsla av att stavning inte är så jäkla viktigt. Att man kan skriva lite hur som helst. Att det inte gör så mycket. Och det ger mig rysningar.

Anteckna! Korrläs alltid omslag en extra gång. Anteckna! Ska ni spara, spara inte på kvalitén - ni skapar ett särskrivningsinferno.

Dagens terrorfajt…

…gick rätt enkelt till Aftonbladet. Med ett riktigt slagkraftigt startuppslag – innehållande en jättegrafik och rubrik i 200–250 punkter – var det Verdens Gang-klass på attraktiviteten.
Som en bonus – helt i Sigge Eklund-upptäcker-en-intressant-detalj-stil: i ingressen på Expressens 14-15 står det ”Här, vid en topphemlig videokonferens …” och bredvid publiceras en Reuters-bild på president Bush, i full färd med en videokonferens. Frågan är: hur topphemlig var videokonferensen om Reuters var närvarande?

Jaja.

Så skiter man i sina läsare

Miljontals svenskar såg finalen i schlager-EM. Miljontals såg årets sista ”Allsång på Skansen”. Herregud, miljontals ser till och med en manisk komiker leda ett kändissångprogram på fredagskvällar.

Svenskarna älskar sin tv. Och det fattade Aftonbladet och Expressen hyfsat snabbt. Kvällstidningarnas tv-bilagor säljer i vansinniga upplagor – trots att de layoutmässigt i stora drag ligger tjugo, tjugofem år efter modertidningarna. Det visar hur stor marknaden är. Och tv-bilagornas slapphet och slöhet, både form- och innehållsmässigt, visar hur nyttigt det skulle vara med ny konkurrens.

Grejen är följande: när jag bläddrade igenom Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter slogs jag av en gemensam, publicistisk olycka. Båda tidningarnas tv-bilagor såg ut som skit. Tunna. Fula. Färdiga EPS-filer. Bara att montera. Inget mervärde. Inte ett något.

Jag bryr mig väl egentligen inte om att varken Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet bryr sig om sina läsare, men jag stör mig på arrogansen som ligger bakom deras brist på tv-journalistik.

Visst, morgontidningar brukar av hävd inte sänka sin nos mot tv-kändisar. Men – och lyssna noga nu – det behöver inte betyda att det står skrivet i sten. Man kan göra något nytt. Producera god journalistik och ge läsarna vad de vill ha, till exempel.

Är det SvD och DN som inte känner sina läsare? Eller är det jag som inte känner SvD:s och DN:s läsare? Jag återkommer i ämnet.

NYTT! Dagens Nyheter recenserad

Jag har en lågperiod. Hjärnaktiviteten är halvkvävd. Det är sånt en månads semester kan göra med en.

I väntan på att huvudet kommer igång: här är min recension av Dagens Nyheters form. Förhoppningsvis blir intervallerna – både mellan inlägg och recensioner – lite kortare i fortsättningen.

Och som en formbonus om ni orkar gå och köpa någonting whatsoever i hettan: Oruprepet i Ondskan #2. Det enda formgivna i den tidningen.

NYTT! Block recenserar

Så var det då äntligen dags.

Med start i dag recenserar jag de fyra största svenska tidningarna. Form. Typografi. Kreativitet. Allt. Men mest blir det förstås gnäll. Hur skulle man kunna undvika det.

Gör så här: gå in på sidan ”Svenska Dagbladet” uppe under titeln. Förmodligen kompletterar jag den rätt snart. Resten av tidningarna kommer att dyka upp under de närmaste veckorna – då poppar en ny sida upp, och den gamla försvinner in under ”Recension: De fyra stora”.

Läs nu. Det har jag gjort mig förtjänt av.

KLIMATCHOCK!

En dag för sent, kanske. Men ändå.

Aftonbladets nya serie om klimatförändringen – första delen publicerades i går – ser mycket, mycket lovande ut rent grafiskt. Jag skulle kanske till och med våga mig på att säga följande: det ser inte ut som någon annan artikelserie i en dagstidning någonsin. Det ser … helt nytt ut.

Det är vågat. Snyggt. Dynamiskt. Och dessutom är hantverket oklanderligt. Man vill kasta sig över det, man vill läsa vartenda tecken. Trots att texten är en drapa i svår DN-stil.

Då har någon gjort sitt jobb.

Den retoriska, och lätt politiska, frågan är bara: är redigeraren fast anställd?

Varför dålig redigering alltid är dålig och aldrig, aldrig hipp

Skit i att lyssna på det här, för jag kommer att säga det fyrtiotusen gånger till: en tidnings hela trovärdighet står och faller med den slutgiltiga presentationen. Journalistprisvinnare eller inte, man framstår lik förbannat bara som en ambitiös föreningsordförande om ens jobb är illustrerat med ClipArt och fotokopierat på A4.

Det här kanske bränner i egenkära reporteröron, men: redigerarjobbet är det viktigaste i tidningsbranschen. Fakta. Rätt redigering styr som bekant materialet. Fel redigering? Då kan det gå så här:

Ett skräckexempel från en lokaltidning i Mellansverige. Jag skriver en artikel om hur mycket av det totala skadestånd som tilldöms brottsoffer i länet varje år, som verkligen kommer in till målsäganden. Inget alls, visar det sig. Det blir en okej grej. Inget fantastiskt, men viktigt och ganska upprörande. På sidan väldigt-långt-bak nästa dag publiceras min grej. Under rubriken ”Brottsoffer – och se’n då?”. Artikeln illustreras av en man i rånarluva som riktar en revolver mot kameran.
Jag jobbade inte där så länge till.

Men det jag egentligen tänkte raljera över var magasinsjukan – en typ av tyst överenskommelse som säger att så fort det rör sig om magasin i stället för dagstidning så gäller plötsligt inte standardregler som a) läsbarhet, b) läsordning och c) tydlighet.

Varför är det så att magasinsläsare måste ha bättre syn, vara smartare och inte hysa en önskan om att kunna överblicka materialet? För att AD:n ska kunna känna sig hipp. Så enkelt, mina vänner, är det. Och så enkelt, mina vänner, bör det vara att ändra det.

För en tidning som Bon – med en mission att vara först med allt och hippast av alla – framstår som infantil med en oläslig form.

BRA MAGASINSLAYOUT:M Magasin (tydlig, läsvänligt bröd, ordentliga rubriker, i alla fall det nummer jag sett), tidningen Sex (enkel, lätt att ta till sig, återkommande grafiska element, funktionell – men håll er till ett rubriktypsnitt, va?), Sonic (sober, grafiskt lugn, lättläst – med vissa reservationer).
DÅLIG MAGASINSLAYOUT:Bon (en orgie i vit text på nästan svart bakgrund, vit text i röriga bilder, minimal brödtext, för breda spalter och otydlighet), La Musik (ofräscht, otydligt, ovuxet, obra), Cap & Design (de som gapar efter mycket har uppenbarligen svårt att sätta en ordentlig rubrik – så man slipper vända på tidningen åtta gånger för att se vad det står).

Expressen ritar sig tillbaka till 80

Expressen i dag är kvalitetskontrasternas tidning. Och visar varför en övergång till InDesign vore ett smart drag, även om det naturligtvis innebär utgifter på kort sikt.

Snåla Bonniers måste shejpa upp.

Först och främst: med uppslaget från Almedalsveckan tar tidningen ett enormt leap tillbaka i tiden - layout-, färgsättnings- och bildmässigt. Det är grått, textigt, platta bilder på vänstersidan. Och på högersidan har man använt sin standardfärgplatta – ruggigt ljusgul – för att skapa lite liv i läsarfrågorna. För att inte tala om den färgplatta som helt poänglöst sticker ut i huvudtexten, eller den pyttelilla, konstigt placerade rubriken. Hey, det funkar inte. Alls.

Några uppslag senare dyker serien om självmord bland ungdomar upp – välritat, tajt och med en smalfet variant (vad det verkar) av Expressens huvudtypsnitt i rubriken. Spalten till vänster har man lättat upp med en mastig rivkant som grafiskt moment. Grafiskt enkel och tydlig statistik till höger. Uppslaget blir snyggt inramat, och att dragarbilden är privat och oskarp gör ingenting.

Stor eloge till Sportbladet, som följer upp sin Svennisetta från i går med en snarlik – featuring Peter Wennman. SB är bäst på greppredigering i Sverige just nu.

Och jo. Jag ska skaffa en scanner för att visa vad jag menar – en blogg om dagstidningsform är rätt meningslös annars. Det tar ett tag. Men det kommer. Fundera över varför jag, som borde veta bättre, valt ett grått bloggskal med vit text så länge.

Fy

På landet över helgen. På en strikt kvällstidningsdiet. Och på dåligt humör efter Expressens mitt i går, söndag.

Jonna Bergh Wahlströms (chefredaktör för svenska Cosmo) trendrapport är ett fast moment, förmodligen tänkt som extra helgläsning. Att JBW spöar sig själv i banalitet vecka efter vecka är en historia i sig. Och även om det kan tyckas räcka för att reta upp mig, så tänkte jag koncentrera mig på uppslagets uppseendeväckande och konsekventa fulhet i stället:

1. Sidorna är täckta av linjer i flera olika färger åt alla tänkbara håll.
2. Det finns ingen riktig dragarbild på uppslaget (med undantag kanske för Jonna själv, samt en simmig friläggning av en helt okänd baddräktsmodell).
3. Läsordningen är riktigt illa uppfuckad. Här kan också tilläggas att hela mallen bygger på en 1-10-lista - men siffrorna är för små och osynliga för att greppet ska gå fram.
4. Den fasta vinjettrutan är placerad i uppslagets döda hörn, d.v.s. nedre vänstra. För att se den måste man dammsuga hela mitten. Så bör det inte vara.

Jag skulle kunna hålla på i evigheter. Fyrtio punkter till. Men jag låter det bara vara. Nämnde jag förresten att Jonna för dagen bar en ”klänning från Sportmax”?

Det är bara vidrigt.

Täck Sverige med svartplattor (en ode till Sunifieringen)

Såg du Aftonbladets startuppslag i dag, lördag?

Nähä. Jag återkommer till det.

Några dagar före Babyshambles konsert på årets Hultsfredsfestival försvinner sångaren Pete Doherty spårlöst. Ingen har en förbannad aning om var han är. Inte festivalledningen. Inte skivbolaget. Förmodligen inte hans mamma heller. Dagen efter, det här är tre veckor sedan kanske, har Aftonbladet Nöjesliv den versala rubriken ”Smitar-Pete”, illustrerad av en stor, frilagd Doherty som rymmer ut över spaltlinjen. Det är medvetet ställningstagande. Lite taskigt. Men grafiskt tilltalande, enkelt att ta till sig, lätt att reagera över.

The Sun är själva sinnebilden av drevet. Elakt, subjektivt, kryddat och tillagat. När England straffade sig ur fotbolls-VM i dag dök rubriken ”Roo’s to blame” upp på Suns sajt (i den länkade artikeln har man dock lagt till ett ”Hurst:” framför). ”Roo’s to blame”. ”Smitar-Pete”. Okej. I värsta fall sväljer läsaren allt, i det bästa – och önskvärda – väcker budskapet om inte annat en reaktion.

I lördagens Aftonbladet smälls 22 rymlingar upp på sidorna 6-7. Uppslaget täcks av en negativplatta. Rubriken är alltså vit. 22 ansikten, ett budskap: akta dig för faan. Svärtan och blickarna får naturligtvis känslan att bli starkare. Den heltäckande svarta plattan är en detalj som är enkel att fixa, men otroligt effektfull – och väldigt, väldigt engelsk. Lite fler nakna damer, något mer blodtörstiga redigerare och vips: The Sun.

Jag är bara inte helt övertygad om att det är det värsta som kan hända.

Det är slagkraftigt, dramatiskt, och underhållande på sitt sätt. Det ökar spännvidden i det svenska medieklimatet – som mest domineras av dammiga moralens väktare.

Ge mig en Sun-injektion. Det kan förmodligen behövas.