Förproducerat my ass

Det har blivit ett missförstånd här.

Jag tänker klara upp det.

I en radiokrönika (bara en sådan sak) i SvD häromsistens klagade en medelålders kavajprydd nisse på dagstidningarnas mångsidiga bilagor om Ingmar Bergmans bortgång. Det handlade inte om kvaliteten. Det handlade om moralen i att förproducera tidningar i händelse av en folkkär persons död. Krönikören hade lyssnat på Studio Ett, dagen för händelsen, och konstaterade att radion var ”mycket ärligare” eftersom programmets redaktion fått ihop en imponerande (det medges) samling bekantingar till regissören. Det var mer i stunden, mer nerv. Men framför allt ”ärligare”, tyckte krönikören.

DN läste jag aldrig. Svenskan hade med till visshet gränsande sannolikhet förproducerat hela sin bilaga förutom ett eller ett par uppslag. Expressen har jag ingen aning om. Själva? Vi slussade ut vår förproducerade runa i en extraupplaga samt på nätet. Den riktiga, 16-sidiga bilagan skrevs, fotograferades och redigerades inom ett dygn efter Bergmans bortgång (jag gjorde själv omslaget, bland annat).

Så mycket för radiokrönikörer, alltså.

Mitt i skiten

Mitt i-tidningarna har rätt nyss gjort en välbehövlig redesign – den förra formen såg billig, hafsig och väldigt gratis ut.
Jag kastar den i och för sig fortfarande utan att läsa den, men möjligen lite mer tveksamt numera. För det finns en och annan fördel med tidningen.

1. PERSONERNA Mitt i är ganska bra på att inse vikten av människor – de har vett att dra upp så många ansikten som möjligt på ettan (i senaste numret av Södermalms-delen sex stycken på fem puffar).  Casetanken som genomsyrar tidningen är klassiskt kvällstidningstänk.

2. DISPOSITIONEN Första nyhetsuppslaget har en enkel, funktionell mall som alla tyvärr inte verkar kunna hantera. Men man har dynamiken: två längre knäck, större och mindre notiser. Man har också vett att lugna ner nyhetsdelens bakvagn med rena textknäck på annonssidorna. Det blir rent, lättläst.

3. AMBITIONEN Trots att tidningens resurser förmodligen är rätt begränsade försöker man ändå göra ambitiösa illustrationer – exempelvis grafiken i senaste numret av Mitt i Södermalm. Just i det fallet fungerar det inte riktigt. Men viljan finns där. Det är nästan det viktigaste, faktiskt.

Men tidningen dras också med ett antal estetiska problem.

1. FÄRGERNA Mitt i har inte lyckats samordna signalfärgerna på ett bra sätt. Den röda vinjettfärgen fungerar fantastiskt bra, men det är också allt. Notisvinjetten ”I korthet” signaleras av en smutsgul färg med ett flertal färgplåtar inblandade, notiserna på startuppslaget – liksom alla faktarutor – ligger dessutom på en svagt grön färgplatta och avdelas med en starkare grön linje. Det blir för många olika färger utan funktion. Och som en bonus blandar tidningen in en blå färg som används i ryckcitat – och … rubriker. Det är fasansfullt onödigt. Färgen fyller ingen funktion över huvud taget.

2.TYPON Mitt i skulle tjäna på att inkludera sin grotesk i nyhetsmallarna. Deras antikva är föga vacker, men väldigt funktionell – kraftig med tydliga seriffer. Men för att bli bättre på att skilja ut material borde de använda den grotesk de redan har i större utsträckning. Deras dårader är inte heller vackra: de ligger för långt från resten av texten för att skicka en naturlig signal, och behövs i stort sett aldrig.

Mitt råd: plocka in någon utifrån. Det skulle bli så mycket bättre.

Skrytpriser

Kvällen den 25 maj i år valde jag att spendera på Nalen.

Så här i efterhand frågar jag mig varför.

Society for News Design Scandinavias redigeringspris är, som så många andra priser, ett äckligt vältrande i ryggdunkningar och smakpoliseri, där kvällstidningshantverket inte har någon som helst plats. Visst, vi brukar alltid ta pris i någon kategori. Men då är det uteslutande uppslag bestående av en rubrik och en bild som vinner, ett hantverk en journalisthögskolestudent skulle klara med händerna bakbundna.

Kvällen kröntes givetvis av en fullständigt oläslig kultursida som tog hem guld för bästa design, vilt ackompanjerad av musikalartisten Fredrik Swahn som någon idiot hyrt in för ändamålet (mina pengar fick han som tur var inte, jag smög in utan registrering lagom till middagen). Det hela hade bevisligen urartat redan på planeringsstadiet.

Från bordet intill lutar sig nattchefen för Verdens Gangs sportbilaga över min axel. ”Det här är ju löjligt”, muttrar han. ”Vad fan gör vi här, egentligen?”.

När dansbandet ska gå på scenen skjuter jag in stolen och går därifrån.

På vägen hem trampar jag i kräks.

Det är kvällens höjdpunkt.

En bloggares ömma farväl

Alla löften om formanalyser och fördjupning har varit omedvetet skitsnack. Det här blir min sista post.

Det känns givetvis konstigt att prata om farväl. Precis lika konstigt som det känns att Katrine Kielos plockades upp av Expressen efter bara några månader som bloggare, och precis lika konstigt som att annonsörer väljer Karolina Lassbos blogg för att marknadsföra sin vara. Bloggvärlden är en bubbla, en ickeexisterande existens. Ett vakuum i det riktiga samhället.

Fyra månader. Så lång tid tog det innan jag tappade tålamodet. På fyra månader hann jag tröttna flera gånger om, få dåligt samvete, börja om och tröttna igen. Japp, så är det. Jag slutar för att jag har tröttnat.
Lidbom hade rätt, jag jobbar på kvällstidning. Redigerare på Aftonbladets nattredaktion. Nu kan ni som fortfarande läser Block – och är intresserade – ta en repa till genom analyserna, kanske se dem i ett nytt ljus.

Skicka ett mail om ni vill. Syns kanske på mjölkbaren. Eller på plan 5.

Hej.

Danielsson avgår…

… men bara Aftonbladet och Expressen, via Dina Pengar, behandlar det faktum att han har kvar sin lön på 81 500 kronor i månaden – under två år. Mycket, mycket konstigt.

Varken Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter berör ämnet. Det handlar inte om morgon- eller kvällstidning. Det är rutten journalistik.

Nya BT – en ful tabloidhistoria

Danska BT blir tabloid, skrev Martin Jönsson i går.

Men tyvärr har man lyckats sämre än alla svenska dagstidningar. Den ser … inte för jävlig ut, kanske … men trist, stillastående, färglös. Det enda som ser bra ut är SvD-kopian ”M” magasin på söndagar. Dessvärre har man, liksom SvD, valt en antikva som rubriktypsnitt. Varför är en gåta.

För er som trots min sågning, och mot all förmodan, skulle vilja bilda er en egen uppfattning – läs här. Klicka på ”Praesentation af avisen” i övre högra hörnet. Det blir lite av en mardrömsupplevelse. Jag lovar.

Typsnitt jag skulle vilja slakta så rått och utdraget som möjligt

Sedan Apples gränssnitt blev standard på alla persondatorer har allmänheten fått tillgång till begreppet typsnitt. Och till själva typsnitten. Det känns ofta för jävligt.

Listan här ovanför visar några av de, enligt Blocks oändligt stora antal korrespondentögon, absolut fulaste – och de värst missbrukade genom historien. Alla med så mycket karaktär att de blir karikatyrer av sig själva. Alla fallna i orätta händer. Utskrattade befinner de sig numera i typografins dödsrike – på reklamaffischer för byloppisar, i loggor för småföretag på landsbygden, på lappar i tvättstugan.

Frågan är om det någonsin blivit så utan Word. Hade DN På stan använt Braggadocio i loggan? Hade Aftonbladet använt Comic Sans i sina pratbubblor? Kanske. Kanske är Word dödsbringaren. Jag tror det. Nu går jag och lägger mig.

BONUS! DE MEST UTARMADE TYPSNITTEN:

• Times New Roman. Pop gjorde en hel tidning med den antikvan. Det var på 90-talet. Nu har Times New Roman blivit ett folkligt, överanvänt typsnitt som ingen vill ha. Närmar sig byloppisstatus.
• Helvetica Neue Ultra Light. Tyvärr en familj som de allra flesta kommer att ha tillgång till inom en snar framtid – och som de flesta tycker är snygg. För attraktivt för sitt eget bästa. Snart i en tvättstuga nära dig.
• Courier New. Ett tragiskt livsöde. Har funnit sitt översnitt i American Typewriter, som är varmare och mer lättanvänt. Redo för soptippen.

Blocks önskelista, tidningshösten 2006

Svenska dagstidningar ligger i startblocken för hösten. Risiga sommarvikarier kickas ut, duktiga anställs. De fasta kommer, förhoppningsvis, utvilade tillbaka från stränder runt om i världen. Ett nytt år. En annan tidning.

Det borde vara rena rama formexplosionen. Det är det inte. I stället ser tidningarna tråkigare ut än på länge. Så det här händer i höst – om jag får bestämma:

• DN GENOMGÅR EN TOTALFÖRVANDLING. Torbjörn Larssons första månader på jobbet blir en mardröm för Dagens Nyheters anställda. Han sätter flera chefer i karantän (läs: på ”administrativa” uppgifter) och anställer tio rättslösa kvällstidningsredigerare för att shejpa upp A-delen. Det tar skruv. Halva redaktionen säger upp sig i protest. Torbjörn värvar Expressenskribenter till de tomma stolarna.
• NY GRATISTIDNING STARTAS. Snabbt som ögat jobbar Silow och Körnung fram en gratistidningsdummy – två dagar senare kommer första numret ut i Malmö, Göteborg och Stockholm. Formmässigt påminner den om en kvällstidning. City biter sig i hälen av vånda. Metro gör patetiska försök att bli ”hippa och nere med det”, som Sakari Pitkänen så tragiskt formulerar det.
• RICKARD FRANK FÅR EN KNÄPP. Under ett uppföljningsmöte med Dagens Industris formgrupp tar Frank upp att man ”kanske borde ha rivkant på alla bilder, och sätta rubrikerna i gult – bara för att öka överraskningsgraden”. Ingen vågar ifrågasätta. Dagens Industri tappar hälften av sina prenumeranter. Det kommer senare fram att Frank just den dagen suttit ute i solen lite för länge.
• TORBJÖRN LARSSON SPARKAS. Larsson bygger om sitt kontor bakom DN-skrapan – han slår ut fyra väggar, köper vit sand för tiotusentals kronor och hyr in flera apor från Cirkus Maximum. När chefredaktören börjar spela ”Papaya coconut” på dånande volym (som ett led i personalutvecklingen) över redaktionen är det nog. Larsson ersätts, i början av december, av Lena K Samuelsson, Monica Gunne, Marika Finnsjö, Maria Schottenius och en liten häst. ”Vi ville inte ha fler män. Det är bra med lite balans”, förklarar styrelsens ordförande Thomas Axén för Dagens Media.
• BLOCK GÖR OM SAMTLIGA STOCKHOLMSTIDNINGAR. Efter en spektakulär tidningshöst vill samtliga dagstidningar i Stockholm känna trygghetens varma vantar läggas om deras mallsidor. Block förbarmar sig. Såklart.

Computer Swedens värsta grafiska tabbar

Bakgrundsstoryn är simpel. Killen som bodde i lägenheten före mig prenumererade på Computer Sweden, och glömde att ta med sig tidningen när han flyttade. Jag stör mig lika mycket varje gång den kommer. Och glömmer att ringa honom exakt lika ofta.

Jag har förstås varit tvungen att läsa den. Här kommer den kvalificerade sågningen:

• ETTAN: Logotypen är det absolut viktigaste – ett varumärke, en igenkänningssignal, något läsaren ska få en viss känsla för. Computer Sweden lyckas sådär. Och resten av ettan är ännu sämre. Något tidningen verkar dras med generellt är rubrikstorleken. Om det var integrerat med resten av formen: fine. Men det är det knappast. Resultatet blir att de journalistiska drag man eventuellt skulle kunna skönja i redigeringen försvinner helt. Rubrikerna blir, inte så mycket i exemplet här bredvid som i mina andra exempel, intetsägande och helt ointressanta. Eller vad sägs om ”Het höst” eller ”Ständiga krascher” som topprubbar? Jag skulle i alla fall inte köpa skiten. Vidare ser toppuffen klumpig ut, i sin feta antikva. Dessutom är puffarna i spalten för många, vilket gör dem svåra att ta till sig. Jag saknar också någon typ av grafiskt element, i stil med en färgplatta och kanske en puff i större grad. Man har försökt att variera puffarna med ”Citatet”. Men den är för svag. Och det hela blir bara dåligt.
• NYHETSSIDORNA: Computer Swedens nyhetsvinjett är kanske det snyggaste i tidningen. Tyvärr. Brödtext och ingress är det inget fel på – och de röda, extrafeta ingångarna i början av varje knäck gör nyhetsartiklarna föredömligt pedagogiska och lättlästa – men på tre- eller fyrspaltiga nyhetsartiklar märks rubrikgradens negativa inverkan extra tydligt. Utrymmet blir för litet, och rubrikernas innehåll förminskas följaktligen till … ingenting alls. Redigerarna är förmodligen inte dumma i huvudet. De har bara ingen plats att sätta bättre rubriker. Det finns mycket mer att gnälla över – men ett par saker kan enkelt åtgärdas. För det första: faktarutorna är tråkiga och textiga. Lägg en färgplatta under, och voila – det kan till och med lätta upp texttunga sidor. Bildtexterna är också undermåliga. För att skilja ut dem mer, och skapa dynamik i knäcken, skulle CS exempelvis kunna använda versala bildtextrubriker. För någonting måste de göra. Rätt snabbt, faktiskt.

Så skiter man i sina läsare

Miljontals svenskar såg finalen i schlager-EM. Miljontals såg årets sista ”Allsång på Skansen”. Herregud, miljontals ser till och med en manisk komiker leda ett kändissångprogram på fredagskvällar.

Svenskarna älskar sin tv. Och det fattade Aftonbladet och Expressen hyfsat snabbt. Kvällstidningarnas tv-bilagor säljer i vansinniga upplagor – trots att de layoutmässigt i stora drag ligger tjugo, tjugofem år efter modertidningarna. Det visar hur stor marknaden är. Och tv-bilagornas slapphet och slöhet, både form- och innehållsmässigt, visar hur nyttigt det skulle vara med ny konkurrens.

Grejen är följande: när jag bläddrade igenom Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter slogs jag av en gemensam, publicistisk olycka. Båda tidningarnas tv-bilagor såg ut som skit. Tunna. Fula. Färdiga EPS-filer. Bara att montera. Inget mervärde. Inte ett något.

Jag bryr mig väl egentligen inte om att varken Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet bryr sig om sina läsare, men jag stör mig på arrogansen som ligger bakom deras brist på tv-journalistik.

Visst, morgontidningar brukar av hävd inte sänka sin nos mot tv-kändisar. Men – och lyssna noga nu – det behöver inte betyda att det står skrivet i sten. Man kan göra något nytt. Producera god journalistik och ge läsarna vad de vill ha, till exempel.

Är det SvD och DN som inte känner sina läsare? Eller är det jag som inte känner SvD:s och DN:s läsare? Jag återkommer i ämnet.

Katrine Kielos borde inte få kalla sig recensent

Lokaltidningen, 2001. Jag ska recensera en skiva för första gången i mitt liv. Jag har ångest. Det är så lätt att inte vara tillräckligt inlyssnad, att missa viktiga detaljer. Att skriva först. Och komma till insikt senare.

Av den här anledningen slutade jag att recensera skivor. Jag visste att jag aldrig skulle kunna vara så bra påläst varje gång, det blev ett problem snarare än ett nöje. Därför sket jag i det. Recensionerna på Block har jag ångest för varje gång. Det skulle förmodligen inte bli bra annars.

Jag är sent ute. Men vad jag sett har det här bara avhandlats i en kommentarstråd på Katrine Kielos egen blogg, trots att en sådan blunder förtjänar mer utrymme: Kielos recenserar Anneli Jordahls bok ”Var kommer du ifrån?” i Expressen men verkar ha struntat i att läsa boken. I DN, något senare, skriver Jordahl själv såhär:

Katrine Kielos skriver att boken innehåller intervjuer med Majgull Axelsson och Elsie Johansson. Det gör den inte. Det står att jag intervjuat Stig Larsson, Ulf Lundell och Bo Widerberg. Det har jag inte, däremot rymmer boken essäer om deras författarskap.

Det är slarvigt, pinsamt, oprofessionellt – och helt oförlåtligt. Det är därför man ska göra sina misstag som lokalreporter på en lokaltidning. Och det är så det går när man överskattar sig själv och sin förmåga.

Låt Kielos fortsätta jobba på sitt departement eller vad det nu är. Låt henne ha sin blogg. Men snälla, någon, avlägsna henne från det tryckta, offentliga rummet. Hon är en förolämpning mot alla som försöker jobba i den här branschen.

Varför dålig redigering alltid är dålig och aldrig, aldrig hipp

Skit i att lyssna på det här, för jag kommer att säga det fyrtiotusen gånger till: en tidnings hela trovärdighet står och faller med den slutgiltiga presentationen. Journalistprisvinnare eller inte, man framstår lik förbannat bara som en ambitiös föreningsordförande om ens jobb är illustrerat med ClipArt och fotokopierat på A4.

Det här kanske bränner i egenkära reporteröron, men: redigerarjobbet är det viktigaste i tidningsbranschen. Fakta. Rätt redigering styr som bekant materialet. Fel redigering? Då kan det gå så här:

Ett skräckexempel från en lokaltidning i Mellansverige. Jag skriver en artikel om hur mycket av det totala skadestånd som tilldöms brottsoffer i länet varje år, som verkligen kommer in till målsäganden. Inget alls, visar det sig. Det blir en okej grej. Inget fantastiskt, men viktigt och ganska upprörande. På sidan väldigt-långt-bak nästa dag publiceras min grej. Under rubriken ”Brottsoffer – och se’n då?”. Artikeln illustreras av en man i rånarluva som riktar en revolver mot kameran.
Jag jobbade inte där så länge till.

Men det jag egentligen tänkte raljera över var magasinsjukan – en typ av tyst överenskommelse som säger att så fort det rör sig om magasin i stället för dagstidning så gäller plötsligt inte standardregler som a) läsbarhet, b) läsordning och c) tydlighet.

Varför är det så att magasinsläsare måste ha bättre syn, vara smartare och inte hysa en önskan om att kunna överblicka materialet? För att AD:n ska kunna känna sig hipp. Så enkelt, mina vänner, är det. Och så enkelt, mina vänner, bör det vara att ändra det.

För en tidning som Bon – med en mission att vara först med allt och hippast av alla – framstår som infantil med en oläslig form.

BRA MAGASINSLAYOUT:M Magasin (tydlig, läsvänligt bröd, ordentliga rubriker, i alla fall det nummer jag sett), tidningen Sex (enkel, lätt att ta till sig, återkommande grafiska element, funktionell – men håll er till ett rubriktypsnitt, va?), Sonic (sober, grafiskt lugn, lättläst – med vissa reservationer).
DÅLIG MAGASINSLAYOUT:Bon (en orgie i vit text på nästan svart bakgrund, vit text i röriga bilder, minimal brödtext, för breda spalter och otydlighet), La Musik (ofräscht, otydligt, ovuxet, obra), Cap & Design (de som gapar efter mycket har uppenbarligen svårt att sätta en ordentlig rubrik – så man slipper vända på tidningen åtta gånger för att se vad det står).

Jacob Nordström och Rickard Frank är konformismens beskyddare

 

”Jacob Nordström och Rickard Frank lärde känna varandra i Skåne under 2003 då de drev två parallella projekt på SkåneMedia. De upptäckte snabbt att de hade samma idéer om tidningsmakeri och att de kompletterade varandra väldigt bra.” (Läs allt här, där jag också snott faksimilerna. Läs dessutom en intervju med duon om redesignen av DI, från Cap & Design här.)

Med tabloidövergångarna de senaste åren har grafikern Rickard Frank och formgivaren Jacob Nordström blivit stora. Riktigt stora. De har tagit hand om drygt ett tiotal redesigns av morgontidningar, magasin och fackpress sedan starten – och alla har fått rediga ansiktslyft (där lilla, hälsingska Ljusnan kanske står för den mest skrämmande kontrasten).

Men man ser tendenser. Franks spaltsystem från Svenska Dagbladet – som är en blockvariant med mallad luft – kommer exempelvis tillbaka i Ljusnan. En Benton-aktig grotesks samexistens med en Poynter-aktig antiqua återkommer varje gång. Treradiga ettapuffar i antiqua med luftigt radavstånd är också en av Nordström/Franks gosebjörnar. Min poäng är att de vet vad de gillar. Och att vi också gör det. Numera.

Det är inga direkta fel på firmans redesigns. De är förmodligen bland de bästa i Sverige. Jag håller med dem i mycket, och jag gillar duons personliga, varma anslag de gärna applicerar på sina kunder. Men svenska morgontidningars ängsliga ovilja att anlita någon annan är allt annat än hälsosam.

Sydsvenskan. De har litat på sin egen kompetens. Sydis formchef Benjamin Peetre, som om jag minns rätt ledde arbetet med tabloidformen, gjorde det underbart bra – även om sidkonstruktionerna ofta är Nordström/Frankiska. Kopieringen är tråkig. Inte bara för Sydsvenskan.

Att en firma får någon typ av monopol på redesigns gör mig ingenting rent konkurrensmässigt, jag bryr mig oförskämt lite om sådant. Kreativt, däremot, är det ett självmord. Ska två personer (som alibi i samråd med redaktionerna) få bestämma hur merparten av Dagstidningssverige ska se ut? Och ska de ha så mycket inflytande över resten att de blir kopierade?

Kanske överreagerar jag. Kanske gör fler som DN, Sydis och GP – struntar i vad som märkligt nog blivit en sorts standard. Säg bara till mig nästa gång en tidning redesignar utan Nordström och Frank. Varför? Jag vill bara ringa och tacka.

Nordström/Franks morgontidningskorståg: Östgöta Correspondenten, Ljusnan, Dagens Industri, Dagens Samhälle (får slinka med), Kristianstadsbladet, Norrköpings Tidningar (enligt hemsidan).

Frank solo: Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad (enligt hemsidan).

Nordström solo: Ystads/Trelleborgs Allehanda, Smålands Tidningen, Motala Tidning, Nerikes Allehanda (enligt hemsidan).

Fy

På landet över helgen. På en strikt kvällstidningsdiet. Och på dåligt humör efter Expressens mitt i går, söndag.

Jonna Bergh Wahlströms (chefredaktör för svenska Cosmo) trendrapport är ett fast moment, förmodligen tänkt som extra helgläsning. Att JBW spöar sig själv i banalitet vecka efter vecka är en historia i sig. Och även om det kan tyckas räcka för att reta upp mig, så tänkte jag koncentrera mig på uppslagets uppseendeväckande och konsekventa fulhet i stället:

1. Sidorna är täckta av linjer i flera olika färger åt alla tänkbara håll.
2. Det finns ingen riktig dragarbild på uppslaget (med undantag kanske för Jonna själv, samt en simmig friläggning av en helt okänd baddräktsmodell).
3. Läsordningen är riktigt illa uppfuckad. Här kan också tilläggas att hela mallen bygger på en 1-10-lista - men siffrorna är för små och osynliga för att greppet ska gå fram.
4. Den fasta vinjettrutan är placerad i uppslagets döda hörn, d.v.s. nedre vänstra. För att se den måste man dammsuga hela mitten. Så bör det inte vara.

Jag skulle kunna hålla på i evigheter. Fyrtio punkter till. Men jag låter det bara vara. Nämnde jag förresten att Jonna för dagen bar en ”klänning från Sportmax”?

Det är bara vidrigt.

Förresten…

…och bara så där i förbifarten: vad håller Resumés AD:s på med?

1. Treradiga versalrubbar på ettan?
2. Rubriker som egentligen är JPG-filer på websidan?

En branschtidning borde liksom vara någon sorts föredöme, tycker man. Mitt allmängiltiga tips: ta era förnuft till fånga. Börja fundera på ett nytt typsnitt.