En bloggares ömma farväl

Alla löften om formanalyser och fördjupning har varit omedvetet skitsnack. Det här blir min sista post.

Det känns givetvis konstigt att prata om farväl. Precis lika konstigt som det känns att Katrine Kielos plockades upp av Expressen efter bara några månader som bloggare, och precis lika konstigt som att annonsörer väljer Karolina Lassbos blogg för att marknadsföra sin vara. Bloggvärlden är en bubbla, en ickeexisterande existens. Ett vakuum i det riktiga samhället.

Fyra månader. Så lång tid tog det innan jag tappade tålamodet. På fyra månader hann jag tröttna flera gånger om, få dåligt samvete, börja om och tröttna igen. Japp, så är det. Jag slutar för att jag har tröttnat.
Lidbom hade rätt, jag jobbar på kvällstidning. Redigerare på Aftonbladets nattredaktion. Nu kan ni som fortfarande läser Block – och är intresserade – ta en repa till genom analyserna, kanske se dem i ett nytt ljus.

Skicka ett mail om ni vill. Syns kanske på mjölkbaren. Eller på plan 5.

Hej.

Semester

Det har blivit rätt mycket på senaste tiden. Jobb, mest. Massor av jobb. Vilket förmodligen har märkts här.

Därför tar jag semester från Block ett par veckor. Tillbaka 1 september. Då med en komplett analys av Metro – och strax efter det Stockholm City.

Ha det bra. Vi ses.

Det här med anonymiteten

Ni vet, förhoppningsvis, inte vad jag heter. Det tycker jag är bra.

Det kan verka löjligt och pubertalt att jag inte går ut med mitt namn på en blogg som till synes inte avhandlar några värre grejer. Det kan det. Jag tycker, och har tyckt redan från början, det till viss del själv. Men det finns en enkel förklaring: jag är ärligt talat lite skraj för vad min arbetsgivare skulle säga.

Det är fullt möjligt att jag är ängslig i överkant. Det vore i så fall inte första gången. Fast ändå.

Det finns dessutom bra sidor av anonymiteten. Ni har inga förutfattade meningar (ett fenomen som enligt min uppfattning frodas alldeles särskilt mycket i mediebranschen) – och jag kan skriva vad fan jag vill utan självcensur.

Jag är skitdålig på att ljuga. Skitdålig på att dölja saker. Därför avslöjar jag mig säkert förr eller senare. Men till dess.

Tack, Kjell

Kjell Häglund skriver det mest sansade inlägget i Katrine Kielos/Isobel Hadley-Kamptz-debaclet. Och han tycker som jag. Läs hans krönika i Dagens Media här.

Nedläggningar

Jaha. Och nu lägger Isobel Hadley-Kamptz ner, strax efter Katrine Kielos. Tråkigt. Men så var det med det.

Isobel upplever kritik och till och med hat från läsarna: ”Ni kommer för nära, ni tycker att ni känner mig.” Det väcker en ganska intressant fråga: hur mycket ska man tåla som bloggskribent?

Mycket. Tycker jag.

På internet verkar de mest harmlösa personer bli kompletta galningar. Internet är snabbt och, i alla fall till synes, anonymt. Det är lättare att vara elak mot någon om man slipper ta ansvaret. Fråga vilken nyhetsreporter som helst. Ingen slipper könsordsmejlen.

Men tar man plats, väljer man att skriva för vem som helst (för alla som bloggar vill bli lästa, det ligger i sakens natur) då måste man tyvärr räkna med att alla kanske inte älskar en. Ju fler som läser, desto större risk för personangrepp. Jag säger inte att det är önskvärt. Jag säger att det är en risk. En risk man oundvikligen tar.

Jag förstår Isobel, och jag lider med henne om personangreppen har blivit för tunga. Men hon kanske har gjort rätt i så fall. Bloggar är kanske inte hennes forum.