På förekommen anledning
Det är som på lågstadiet: när Jojo tog sig för pannan och svor för att man av misstag blev med i hans fotbollslag på rasten, när Bashar släpade ens jacka i en lerpöl. De blev chockade när man protesterade. För vi som de förnedrade var bara en del av kulissen. När vi kände något avvek vi från verkligheten, som de uppfattade den.
Det är, som vuxen, i princip samma sak att jobba på kvällstidning.
I många kretsar och sammanhang, förvånansvärt nog till och med bland journalister, verkar det vara korrekt att tycka illa om kvällspressen – kanske till och med att se kvällstidningsjournalister som något annat än människor. Att gå på fest under de förutsättningarna kräver alltid viljestyrka. Vill man behålla sin yrkesstolthet och en bit självrespekt ska man orka sitta och försvara sitt jobb timme efter timme utan resultat. Så blir det alltid.
Det finns förstås för- och nackdelar med alla jobb, det vet jag, så antar jag att det bara är. Och jag tar naturligtvis det här mer personligt än vad jag borde göra. Men snälla nån, hur blev det så här?
För övrigt: Semester, … And You Will Know Us By the Trail of Dead, Skivtjärn, Justice, bilresor, storrökning, långa exerciser med MacBooken, brorsan, getost, skrattkramp, Petey Pablo, Böle gårdsfest, parianfiguriner, renoveringsplaner, möten på östra Öland, studion med kära vänner.
den augusti 7, 2007 den 12:17 f m
Jag tror jag vet vad du menar. Senast idag hade jag en diskussion på jobbet om varför folk kan ägna så mycket energi åt att basha kvällstidningar och samtidigt springa till kiosken varje dag och köpa dem. Hur funkar den logiken? Misstänker att jag inte ens kommer i närheten av att vara lika utsatt som du när du på en fest säger att du jobbar på en kvällstidning, men bemötandet när man säger att man jobbar som journalist (oavsett tidning/medie) är inte direkt positiv heller alla gånger. Det är en gåta att förstå hur allt hänger ihop. Vet inte om det ens går.
den augusti 7, 2007 den 12:22 f m
Nä du.
Själv fattar jag inte ett förbannat jota.
Men jag kan utan vidare erkänna att jag funderat en hel del på den där logiken du snackar om, jag också.
Men det finns en hel del utsatta branscher förutom media också, har jag lärt mig: en släkting jobbar med bistånd, och det är tydligen en snorsäker provokation att nämna i festsammanhang det också. Hur det nu kan hänga ihop. Men som sagt: inte fan fattar man något.
den augusti 28, 2007 den 2:46 e m
Jag kan meddela att även kollegor på landsortstidningarna får sin beskärda del i vissa sammanhang. ”Jaha så du är en sån där journalist du…”, och sen är debatten igång. Eller debatt… Attack och försvar snarare… Men det var värre när jag befann mig på kvällstidning, då var attackerna ännu skarpare och det gällde att vara rapp i parerandet.
Men så är det det där. Hur kan det komma sig att tidningarna säljer då? Vilka köper dem? Ett höjt ögonbryn, en blängning från en nedlåtande blick och så minen. Jag brukar kontra med ett ”Om du nu inte läser dem, hur kan du vara så fördömande” men allt som oftast får man ”Jamen herregud det ser man ju ändå, titta bara på löpsedlarna, de stämmer ju aaaaldrig” i retur. Det är en diskussion som snudd på aldrig kan vinnas, en kamp mot väderkvarnar med alltför stora trutar.