Förproducerat my ass

Det har blivit ett missförstånd här.

Jag tänker klara upp det.

I en radiokrönika (bara en sådan sak) i SvD häromsistens klagade en medelålders kavajprydd nisse på dagstidningarnas mångsidiga bilagor om Ingmar Bergmans bortgång. Det handlade inte om kvaliteten. Det handlade om moralen i att förproducera tidningar i händelse av en folkkär persons död. Krönikören hade lyssnat på Studio Ett, dagen för händelsen, och konstaterade att radion var ”mycket ärligare” eftersom programmets redaktion fått ihop en imponerande (det medges) samling bekantingar till regissören. Det var mer i stunden, mer nerv. Men framför allt ”ärligare”, tyckte krönikören.

DN läste jag aldrig. Svenskan hade med till visshet gränsande sannolikhet förproducerat hela sin bilaga förutom ett eller ett par uppslag. Expressen har jag ingen aning om. Själva? Vi slussade ut vår förproducerade runa i en extraupplaga samt på nätet. Den riktiga, 16-sidiga bilagan skrevs, fotograferades och redigerades inom ett dygn efter Bergmans bortgång (jag gjorde själv omslaget, bland annat).

Så mycket för radiokrönikörer, alltså.

På förekommen anledning

Det är som på lågstadiet: när Jojo tog sig för pannan och svor för att man av misstag blev med i hans fotbollslag på rasten, när Bashar släpade ens jacka i en lerpöl. De blev chockade när man protesterade. För vi som de förnedrade var bara en del av kulissen. När vi kände något avvek vi från verkligheten, som de uppfattade den.

Det är, som vuxen, i princip samma sak att jobba på kvällstidning.

I många kretsar och sammanhang, förvånansvärt nog till och med bland journalister, verkar det vara korrekt att tycka illa om kvällspressen – kanske till och med att se kvällstidningsjournalister som något annat än människor. Att gå på fest under de förutsättningarna kräver alltid viljestyrka. Vill man behålla sin yrkesstolthet och en bit självrespekt ska man orka sitta och försvara sitt jobb timme efter timme utan resultat. Så blir det alltid.

Det finns förstås för- och nackdelar med alla jobb, det vet jag, så antar jag att det bara är. Och jag tar naturligtvis det här mer personligt än vad jag borde göra. Men snälla nån, hur blev det så här?

För övrigt: Semester, … And You Will Know Us By the Trail of Dead, Skivtjärn, Justice, bilresor, storrökning, långa exerciser med MacBooken, brorsan, getost, skrattkramp, Petey Pablo, Böle gårdsfest, parianfiguriner, renoveringsplaner, möten på östra Öland, studion med kära vänner.