Skrytpriser
Kvällen den 25 maj i år valde jag att spendera på Nalen.
Så här i efterhand frågar jag mig varför.
Society for News Design Scandinavias redigeringspris är, som så många andra priser, ett äckligt vältrande i ryggdunkningar och smakpoliseri, där kvällstidningshantverket inte har någon som helst plats. Visst, vi brukar alltid ta pris i någon kategori. Men då är det uteslutande uppslag bestående av en rubrik och en bild som vinner, ett hantverk en journalisthögskolestudent skulle klara med händerna bakbundna.
Kvällen kröntes givetvis av en fullständigt oläslig kultursida som tog hem guld för bästa design, vilt ackompanjerad av musikalartisten Fredrik Swahn som någon idiot hyrt in för ändamålet (mina pengar fick han som tur var inte, jag smög in utan registrering lagom till middagen). Det hela hade bevisligen urartat redan på planeringsstadiet.
Från bordet intill lutar sig nattchefen för Verdens Gangs sportbilaga över min axel. ”Det här är ju löjligt”, muttrar han. ”Vad fan gör vi här, egentligen?”.
När dansbandet ska gå på scenen skjuter jag in stolen och går därifrån.
På vägen hem trampar jag i kräks.
Det är kvällens höjdpunkt.
den juni 12, 2007 den 9:12 e m
De flesta gånger jag läser kvällstidningar slutar med ungefär samma känsla som du beskriver: ”vafan gör jag det här för?”. Den senaste ångesten fick jag när jag läste någon av dem, minns inte vilken, och hamnade på ett uppslag om en liten pojke som hade (troligen för flera år sedan, troligen i usa) blivit av med hela sin familj i en jättehemsk trafikolycka. Ett uppslag fullt av suddiga bilder på blodiga barn och brinnande bilar. Insprängt i texten, sådär lite lyxigt figursatt låg det citat, med stora röda blodfläckar bakom.
Du får ursäkta om jag inte riktigt ser det konstnärliga, det estetiskt vackra, den smarta symboliken eller ens lättlästheten i era tidningar.
Jag tycker du skrev smarta saker förrut, diggade dina morgontidningsrecensioner, men är det inte så att du egentligen är en lite bitter formintresserad som jobbar på en tidning som inte bryr sig ett dugg om varken ”tidningshantverk” eller lättlästhet (såvida det inte handlar om feta rubbar eller löp)?
den juni 13, 2007 den 6:01 f m
Linus.
Man har olika sätt att se på saker. För det första – och nu har du givit dig in på minerad mark här – har jag fruktansvärt svårt att tänka mig att en historia om en pojke som förlorat hela sin familj i en bilolycka skulle illustreras av bilder på blodiga barn och ryckcitat med blodfläckar. I Aftonbladet vet jag med säkerhet att det är en fullständig omöjlighet.
Vi är journalister.
Inte idioter.
Och vilken skev uppfattning om svenska kvällstidningar du än verkar ha borde du ändå förstå att det finns en skillnad.
Den här typen av osande förakt för mitt yrke är jag van vid, tragiskt ofta från branschkollegor.
Men det som gör mig riktigt ledsen är följande rad: ”Jag tycker du skrev smarta saker förut.”
Sedan jag återupplivade bloggen har jag skrivit två (2) inlägg, inget av dem särskilt provocerande. Du grundar alltså din ”nya” uppfattning om mig och min blogg på en enda sak: att jag jobbar på kvällstidning. Av detta drar du slutsatsen att jag hädanefter bara kommer att skriva korkade tabloidinlägg, vad jag än kan tänkas ha skrivit om tidigare.
Det är på gränsen till kriminellt efterblivet.
Till alla eventuella läsare av den här kommentaren som inte redan visat prov på fenomenal dumhet och brottsligt förutfattade meningar: låt bli det. När du en stor okunskap om kvällstidningars tillkomst och utformning? Dra inga slutsatser.
Och Linus: välkommen att söka sommarvick hos oss nästa år. Det kan du behöva.