Back

Så var det med det.

I höstas, när jag tänkte lägga ner bloggen, radera den, skrev A4-Pelle att jag kanske skulle piggna till frampå vårkanten. Så fan heller, tänkte jag när jag såg kommentaren. Inte en chans. Jag är klar med den här jävla bloggsoppan.

Alla postironiska, mediahippa kultursidebloggar som på ett eller annat sätt involverade Björn af Kleen gjorde mig spysjuk. Den här förbannade Gycklargruppen med sitt sarkastiska, elaka sätt, alla tusan så skarpa analytiker som jag kände mig underlägsen, alla stilrena bloggskal jag inte fattade hur man tillverkade. Den tillhörigheten hittade jag aldrig.

Och Block gav mig fruktansvärd prestationsångest – det visade sig att några tidningsmänniskor vars arbete jag respekterade läste och kommenterade mig. En fruktansvärd upptäckt. Plötsligt kände jag ingen kreativitet alls, eldade inte upp mig över saker, kände en press att vara skarp och prestera som borde vara förbehållen plan fem på Aftonbladet.

Dessutom: anonymiteten. Den var en förutsättning, allt annat hade gjort mig nervös. Men det kändes konstigt att skriva om min egen tidning, Aftonbladet, på det sätt jag gjorde. Så i fortsättningen vet ni. Där jobbar jag.

BLOCKS VIKTIGASTE GRUBBLINGAR UNDER FRÅNVARON:

1. Kvällstidningsgrafik. Finns det utrymme för fördjupad, dramatisk och lättillgänglig grafik i kvällspress – med de fullständigt utarmade grafikavdelningar både vi och Expressen har numera? Finns behovet? Vilka nya grafiska ingångar finns det i kvällstidningsmaterial – hur lär vi oss att identifiera dem på ett bättre sätt? Vad kan vi lära oss av DI om att hantera siffermaterial grafiskt? Jävligt viktigt, allt det här. Och krångligt.

2. Dödsmetall. Hur kan jag ha missat dödsmetallen så kapitalt i min musikaliska utveckling? Vilka faktorer spelade in? Om jag i ett tidigare skede än i våras upptäckt Possessed, Bathory och Morbid Angel – hur hade jag sett ut? Vilka kompisar hade jag haft? Hade jag fortfarande druckit?

3. Livets cementerade inriktning. Om jag inte hade haft journalistiken – vad, i hela helvete, hade jag i stället lagt all den här vanvettiga tankemödan och energin på? Hade jag varit lika insnöad, eldat upp mig lika mycket vad det än var, var jag än hamnat, vad jag än gjort? Är det sådan här jag är, eller har yrket gjort mig sådan?