Torbjörneffekten

Paris Hilton. Kul bildknäck om Bushs försvunna klocka. Det känns som att Torbjörn Larsson-effekten börjar märkas – i alla fall på DN.se. Märk särskilt den på traditionsenligt kvällstidningsvis inringade klockan på nedre bilden.

Exakt samma grejer fanns publicerade i Aftonbladet i dag.

Så det kan bli.

Mitt i skiten

Mitt i-tidningarna har rätt nyss gjort en välbehövlig redesign – den förra formen såg billig, hafsig och väldigt gratis ut.
Jag kastar den i och för sig fortfarande utan att läsa den, men möjligen lite mer tveksamt numera. För det finns en och annan fördel med tidningen.

1. PERSONERNA Mitt i är ganska bra på att inse vikten av människor – de har vett att dra upp så många ansikten som möjligt på ettan (i senaste numret av Södermalms-delen sex stycken på fem puffar).  Casetanken som genomsyrar tidningen är klassiskt kvällstidningstänk.

2. DISPOSITIONEN Första nyhetsuppslaget har en enkel, funktionell mall som alla tyvärr inte verkar kunna hantera. Men man har dynamiken: två längre knäck, större och mindre notiser. Man har också vett att lugna ner nyhetsdelens bakvagn med rena textknäck på annonssidorna. Det blir rent, lättläst.

3. AMBITIONEN Trots att tidningens resurser förmodligen är rätt begränsade försöker man ändå göra ambitiösa illustrationer – exempelvis grafiken i senaste numret av Mitt i Södermalm. Just i det fallet fungerar det inte riktigt. Men viljan finns där. Det är nästan det viktigaste, faktiskt.

Men tidningen dras också med ett antal estetiska problem.

1. FÄRGERNA Mitt i har inte lyckats samordna signalfärgerna på ett bra sätt. Den röda vinjettfärgen fungerar fantastiskt bra, men det är också allt. Notisvinjetten ”I korthet” signaleras av en smutsgul färg med ett flertal färgplåtar inblandade, notiserna på startuppslaget – liksom alla faktarutor – ligger dessutom på en svagt grön färgplatta och avdelas med en starkare grön linje. Det blir för många olika färger utan funktion. Och som en bonus blandar tidningen in en blå färg som används i ryckcitat – och … rubriker. Det är fasansfullt onödigt. Färgen fyller ingen funktion över huvud taget.

2.TYPON Mitt i skulle tjäna på att inkludera sin grotesk i nyhetsmallarna. Deras antikva är föga vacker, men väldigt funktionell – kraftig med tydliga seriffer. Men för att bli bättre på att skilja ut material borde de använda den grotesk de redan har i större utsträckning. Deras dårader är inte heller vackra: de ligger för långt från resten av texten för att skicka en naturlig signal, och behövs i stort sett aldrig.

Mitt råd: plocka in någon utifrån. Det skulle bli så mycket bättre.

Skrytpriser

Kvällen den 25 maj i år valde jag att spendera på Nalen.

Så här i efterhand frågar jag mig varför.

Society for News Design Scandinavias redigeringspris är, som så många andra priser, ett äckligt vältrande i ryggdunkningar och smakpoliseri, där kvällstidningshantverket inte har någon som helst plats. Visst, vi brukar alltid ta pris i någon kategori. Men då är det uteslutande uppslag bestående av en rubrik och en bild som vinner, ett hantverk en journalisthögskolestudent skulle klara med händerna bakbundna.

Kvällen kröntes givetvis av en fullständigt oläslig kultursida som tog hem guld för bästa design, vilt ackompanjerad av musikalartisten Fredrik Swahn som någon idiot hyrt in för ändamålet (mina pengar fick han som tur var inte, jag smög in utan registrering lagom till middagen). Det hela hade bevisligen urartat redan på planeringsstadiet.

Från bordet intill lutar sig nattchefen för Verdens Gangs sportbilaga över min axel. ”Det här är ju löjligt”, muttrar han. ”Vad fan gör vi här, egentligen?”.

När dansbandet ska gå på scenen skjuter jag in stolen och går därifrån.

På vägen hem trampar jag i kräks.

Det är kvällens höjdpunkt.

Back

Så var det med det.

I höstas, när jag tänkte lägga ner bloggen, radera den, skrev A4-Pelle att jag kanske skulle piggna till frampå vårkanten. Så fan heller, tänkte jag när jag såg kommentaren. Inte en chans. Jag är klar med den här jävla bloggsoppan.

Alla postironiska, mediahippa kultursidebloggar som på ett eller annat sätt involverade Björn af Kleen gjorde mig spysjuk. Den här förbannade Gycklargruppen med sitt sarkastiska, elaka sätt, alla tusan så skarpa analytiker som jag kände mig underlägsen, alla stilrena bloggskal jag inte fattade hur man tillverkade. Den tillhörigheten hittade jag aldrig.

Och Block gav mig fruktansvärd prestationsångest – det visade sig att några tidningsmänniskor vars arbete jag respekterade läste och kommenterade mig. En fruktansvärd upptäckt. Plötsligt kände jag ingen kreativitet alls, eldade inte upp mig över saker, kände en press att vara skarp och prestera som borde vara förbehållen plan fem på Aftonbladet.

Dessutom: anonymiteten. Den var en förutsättning, allt annat hade gjort mig nervös. Men det kändes konstigt att skriva om min egen tidning, Aftonbladet, på det sätt jag gjorde. Så i fortsättningen vet ni. Där jobbar jag.

BLOCKS VIKTIGASTE GRUBBLINGAR UNDER FRÅNVARON:

1. Kvällstidningsgrafik. Finns det utrymme för fördjupad, dramatisk och lättillgänglig grafik i kvällspress – med de fullständigt utarmade grafikavdelningar både vi och Expressen har numera? Finns behovet? Vilka nya grafiska ingångar finns det i kvällstidningsmaterial – hur lär vi oss att identifiera dem på ett bättre sätt? Vad kan vi lära oss av DI om att hantera siffermaterial grafiskt? Jävligt viktigt, allt det här. Och krångligt.

2. Dödsmetall. Hur kan jag ha missat dödsmetallen så kapitalt i min musikaliska utveckling? Vilka faktorer spelade in? Om jag i ett tidigare skede än i våras upptäckt Possessed, Bathory och Morbid Angel – hur hade jag sett ut? Vilka kompisar hade jag haft? Hade jag fortfarande druckit?

3. Livets cementerade inriktning. Om jag inte hade haft journalistiken – vad, i hela helvete, hade jag i stället lagt all den här vanvettiga tankemödan och energin på? Hade jag varit lika insnöad, eldat upp mig lika mycket vad det än var, var jag än hamnat, vad jag än gjort? Är det sådan här jag är, eller har yrket gjort mig sådan?