Tidningarna, oron, pseudonymerna

Jag är romantiker.

Det ligger i min natur att då och då inte se verkligheten. Jag ser ett valt utdrag. Jag beskär mig själv.

Tidningar är det jag väljer att se. Meningar som trycks på papper är mitt jobb, min fritid, min nattsömn. Därför kopplar jag ifrån varje gång någon avfärdar tryckt medias framtid. Och därför pustade jag ut när jag läste den här rapporten.

Jag vägrar tro på dagstidningens utdöende. Jag grundar det inte på någon rapport, jag har ingenting att backa upp den förhoppningen med. Jag bara vägrar. Det är löjligt att erkänna hur mycket tidningarna betyder för mig. Men jag gör det. Jag erkänner.

När jag var tolv läste jag Jolo. Och Bang. Jag ville springa med manus genom Klara. Och längtade efter att få en förkortning att hänga upp mitt liv på. Det går sällan en vecka utan att jag grämer mig över att ha missat tiden när det verkligen var så.

På jobbet brukar de klaga på att jag är distanslös och gräver ner mig för mycket i arbetet. Det är jag inte. Det gör jag inte. Men jag är en romantiker, ovillig att släppa det jag tycker mest om.

Som skulle må bättre om dagstidningen fortsatte finnas. Om alla tidningshusen flyttade tillbaka in till stan.

Och förkortningarna kom tillbaka.