Tidningarna, oron, pseudonymerna

Jag är romantiker.

Det ligger i min natur att då och då inte se verkligheten. Jag ser ett valt utdrag. Jag beskär mig själv.

Tidningar är det jag väljer att se. Meningar som trycks på papper är mitt jobb, min fritid, min nattsömn. Därför kopplar jag ifrån varje gång någon avfärdar tryckt medias framtid. Och därför pustade jag ut när jag läste den här rapporten.

Jag vägrar tro på dagstidningens utdöende. Jag grundar det inte på någon rapport, jag har ingenting att backa upp den förhoppningen med. Jag bara vägrar. Det är löjligt att erkänna hur mycket tidningarna betyder för mig. Men jag gör det. Jag erkänner.

När jag var tolv läste jag Jolo. Och Bang. Jag ville springa med manus genom Klara. Och längtade efter att få en förkortning att hänga upp mitt liv på. Det går sällan en vecka utan att jag grämer mig över att ha missat tiden när det verkligen var så.

På jobbet brukar de klaga på att jag är distanslös och gräver ner mig för mycket i arbetet. Det är jag inte. Det gör jag inte. Men jag är en romantiker, ovillig att släppa det jag tycker mest om.

Som skulle må bättre om dagstidningen fortsatte finnas. Om alla tidningshusen flyttade tillbaka in till stan.

Och förkortningarna kom tillbaka.

Danielsson avgår…

… men bara Aftonbladet och Expressen, via Dina Pengar, behandlar det faktum att han har kvar sin lön på 81 500 kronor i månaden – under två år. Mycket, mycket konstigt.

Varken Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter berör ämnet. Det handlar inte om morgon- eller kvällstidning. Det är rutten journalistik.

NYTT! Aftonbladet recenserat

Tryckfrihetens dag. Då passar jag på att publicera min recension av Aftonbladet. Passande nog har föremålet för min recension valt att göra årets mest vågade publicistiska grepp – precis i dag.

I både papperstidningen och på webbsidan uppmärksammar Aftonbladet tryckfrihetens dag genom att byta ut sin logga mot ordet ”Tryckfrihet”. Resumé skriver om det och hela klabbet här.

Nu är de fyra största Stockholmstidningarna avklarade. Jag fortsätter med Metro och Stockholm City. Håll utkik.

Nya BT – en ful tabloidhistoria

Danska BT blir tabloid, skrev Martin Jönsson i går.

Men tyvärr har man lyckats sämre än alla svenska dagstidningar. Den ser … inte för jävlig ut, kanske … men trist, stillastående, färglös. Det enda som ser bra ut är SvD-kopian ”M” magasin på söndagar. Dessvärre har man, liksom SvD, valt en antikva som rubriktypsnitt. Varför är en gåta.

För er som trots min sågning, och mot all förmodan, skulle vilja bilda er en egen uppfattning – läs här. Klicka på ”Praesentation af avisen” i övre högra hörnet. Det blir lite av en mardrömsupplevelse. Jag lovar.

Så röstade jag i Svenska Designpriset

Det var ett svårt val. Men till slut föll min röst på Sydsvenskan. De har lyckats göra en varm, mänsklig och tilldragande tabloid med lättlästa typsnitt, karaktärsstarka avdelningsvinjetter och – det hjälper avsevärt – riktigt bra foto.

Så här röstade jag annars i Svenska Designpriset (även om de flesta kategorier vida överstiger min ringa bedömningsförmåga):

• 1Ab, redaktionell print – bok: ”Rätt murat och putsat”, j.design kommunikation (Johan Åström). En enkel och snygg form med relief på omslaget (om jag fattat rätt).
• 1Ac, redaktionell print – magasin: Tidningen Vi, Pompe Hedengren & Carl-Anders Skoglund. Stora ansikten på omslaget, rent, kraftfullt – ett riktigt nyhetsmagasin.
• 1Ad, redaktionell prinst – kundtidning: Inspire, Appelberg. Fantastiskt snyggt rubriktypsnitt. Gör dessutom vad de utger sig för att göra. Inspirera.
• 1B, redaktionell webb: Rädda barnen Effekt, Doberman. Varmt, barnigt. Stor kontrast mellan fett och tunt typsnitt. Navigering kan jag inget om.
• 2Aa, information print: Gysinge handbok no 8, Grand (Jonas Clefström). Sobert, funktionellt och snyggt. Inga pretentioner. Sånt gillar jag.
• 2Ab, information print/årsredovisningar: Västra götalandsregionen, Magnus Bergström. Aftonbladets omslagsidé var bättre, men allt som allt blev den för rörig. I Västra götalandsregionens bidrag är färgskalan snyggt återkommande, de fasta momenten enkla att greppa. Och så ser den bra ut. Såklart.
• 2B, information webb: NK, Tewonder AB (Jessica Olander, Staffan Berg). Bra kontrastverkan, enkelt och snyggt. Dessutom fina typsnitt. Navigationen? Inte en susning.
• 3Aa, identitet print – förpackning: Stadsbiblioteket, BAS Brand Identity. En kul idé i snyggt utförande. Syns bra på stan.
• 3Ab, identitet print: Här lade jag ner min röst.
• 3B, identitet webb: www.ljusarkitektur.se, Celebration Studios (Markus Ojanperä). Lätt att fatta, anpassad efter ämnet. Företagets faktiska produkt skulle väl i och för sig kunna få synas i stället för en himmel.
• 4A reklam print: Lär känna mannen bakom koppen, Fältman & Malmén (Anders Eliasson). Smart idé som får ta hela utrymmet. Funkar bara för att målgruppen känner igen koppen.
• 4B reklam webb: Marie Fredriksson, Flatemate (André Högberg). Kommer förmodligen inte att vinna. Men jag gillar den. Marie var nog vansinnigt nöjd.

Typsnitt jag skulle vilja slakta så rått och utdraget som möjligt

Sedan Apples gränssnitt blev standard på alla persondatorer har allmänheten fått tillgång till begreppet typsnitt. Och till själva typsnitten. Det känns ofta för jävligt.

Listan här ovanför visar några av de, enligt Blocks oändligt stora antal korrespondentögon, absolut fulaste – och de värst missbrukade genom historien. Alla med så mycket karaktär att de blir karikatyrer av sig själva. Alla fallna i orätta händer. Utskrattade befinner de sig numera i typografins dödsrike – på reklamaffischer för byloppisar, i loggor för småföretag på landsbygden, på lappar i tvättstugan.

Frågan är om det någonsin blivit så utan Word. Hade DN På stan använt Braggadocio i loggan? Hade Aftonbladet använt Comic Sans i sina pratbubblor? Kanske. Kanske är Word dödsbringaren. Jag tror det. Nu går jag och lägger mig.

BONUS! DE MEST UTARMADE TYPSNITTEN:

• Times New Roman. Pop gjorde en hel tidning med den antikvan. Det var på 90-talet. Nu har Times New Roman blivit ett folkligt, överanvänt typsnitt som ingen vill ha. Närmar sig byloppisstatus.
• Helvetica Neue Ultra Light. Tyvärr en familj som de allra flesta kommer att ha tillgång till inom en snar framtid – och som de flesta tycker är snygg. För attraktivt för sitt eget bästa. Snart i en tvättstuga nära dig.
• Courier New. Ett tragiskt livsöde. Har funnit sitt översnitt i American Typewriter, som är varmare och mer lättanvänt. Redo för soptippen.

Sydsvenskan dumpar också Quark

Jag vet inte om det är offentligt. För mig var det nytt.
Sydis byter till InDesign. Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Liksom för de flesta redaktioner i Sverige blir Quark ohållbart som standard i längden – Adobes CS-paket är mer prisvärt. Hur tråkigt det skälet än må vara.

Det verkar ha hänt en del där i Malmö. Efter formatbytet har Sydsvenskan shejpat upp sin form ordentligt – och blivit Sveriges kanske mest attraktiva morgontidning. Delvis tack vare det specialritade typsnittet, designat av Peter Bruhn, i logga och avdelningsvinjetter ser tidningen originell och trevlig ut.

Kolla exemplet till vänster.

Det ska bli spännande att se om formen – kanske framför allt i bilagorna – påverkas av programbytet. Redigerarsjukdomar har uppstått på de flesta tidningar som gått över till InDesign. Frågan är om stela Sydis tillåter något sådant.

Vi får se. Någonstans hoppas jag ändå på det.

Det här med anonymiteten

Ni vet, förhoppningsvis, inte vad jag heter. Det tycker jag är bra.

Det kan verka löjligt och pubertalt att jag inte går ut med mitt namn på en blogg som till synes inte avhandlar några värre grejer. Det kan det. Jag tycker, och har tyckt redan från början, det till viss del själv. Men det finns en enkel förklaring: jag är ärligt talat lite skraj för vad min arbetsgivare skulle säga.

Det är fullt möjligt att jag är ängslig i överkant. Det vore i så fall inte första gången. Fast ändå.

Det finns dessutom bra sidor av anonymiteten. Ni har inga förutfattade meningar (ett fenomen som enligt min uppfattning frodas alldeles särskilt mycket i mediebranschen) – och jag kan skriva vad fan jag vill utan självcensur.

Jag är skitdålig på att ljuga. Skitdålig på att dölja saker. Därför avslöjar jag mig säkert förr eller senare. Men till dess.

Blocks önskelista, tidningshösten 2006

Svenska dagstidningar ligger i startblocken för hösten. Risiga sommarvikarier kickas ut, duktiga anställs. De fasta kommer, förhoppningsvis, utvilade tillbaka från stränder runt om i världen. Ett nytt år. En annan tidning.

Det borde vara rena rama formexplosionen. Det är det inte. I stället ser tidningarna tråkigare ut än på länge. Så det här händer i höst – om jag får bestämma:

• DN GENOMGÅR EN TOTALFÖRVANDLING. Torbjörn Larssons första månader på jobbet blir en mardröm för Dagens Nyheters anställda. Han sätter flera chefer i karantän (läs: på ”administrativa” uppgifter) och anställer tio rättslösa kvällstidningsredigerare för att shejpa upp A-delen. Det tar skruv. Halva redaktionen säger upp sig i protest. Torbjörn värvar Expressenskribenter till de tomma stolarna.
• NY GRATISTIDNING STARTAS. Snabbt som ögat jobbar Silow och Körnung fram en gratistidningsdummy – två dagar senare kommer första numret ut i Malmö, Göteborg och Stockholm. Formmässigt påminner den om en kvällstidning. City biter sig i hälen av vånda. Metro gör patetiska försök att bli ”hippa och nere med det”, som Sakari Pitkänen så tragiskt formulerar det.
• RICKARD FRANK FÅR EN KNÄPP. Under ett uppföljningsmöte med Dagens Industris formgrupp tar Frank upp att man ”kanske borde ha rivkant på alla bilder, och sätta rubrikerna i gult – bara för att öka överraskningsgraden”. Ingen vågar ifrågasätta. Dagens Industri tappar hälften av sina prenumeranter. Det kommer senare fram att Frank just den dagen suttit ute i solen lite för länge.
• TORBJÖRN LARSSON SPARKAS. Larsson bygger om sitt kontor bakom DN-skrapan – han slår ut fyra väggar, köper vit sand för tiotusentals kronor och hyr in flera apor från Cirkus Maximum. När chefredaktören börjar spela ”Papaya coconut” på dånande volym (som ett led i personalutvecklingen) över redaktionen är det nog. Larsson ersätts, i början av december, av Lena K Samuelsson, Monica Gunne, Marika Finnsjö, Maria Schottenius och en liten häst. ”Vi ville inte ha fler män. Det är bra med lite balans”, förklarar styrelsens ordförande Thomas Axén för Dagens Media.
• BLOCK GÖR OM SAMTLIGA STOCKHOLMSTIDNINGAR. Efter en spektakulär tidningshöst vill samtliga dagstidningar i Stockholm känna trygghetens varma vantar läggas om deras mallsidor. Block förbarmar sig. Såklart.

Tack, Kjell

Kjell Häglund skriver det mest sansade inlägget i Katrine Kielos/Isobel Hadley-Kamptz-debaclet. Och han tycker som jag. Läs hans krönika i Dagens Media här.

Mycket att göra, Torbjörn

Förresten. Min flickvän hann bara sporten och nyhetsdelen av DN i dag – så fort hon började ögna kulturens förstauppslag så somnade hon.

Så är det, Larsson. Du har en del att göra.

Schibsteds hemliga projekt – en affärstidning?

Svenska Dagbladets Anna Körnung och Aftonbladets Niklas Silow har tillfälligt lämnat sina hemredaktioner – för ett hemligt projekt inom Schibsted. Dagens Media, liksom många andra, väljer att spekulera i – tatadada – en ny gratistidning.

Spekulationerna är inte alls dumma. Schibsted inser med all säkerhet hur de måste locka den nya tidens mediekonsumenter (de som inte anser att man ska behöva betala för en stunds underhållning på tunnelbanan). Och de har tappat viktiga annonspengar till de befintliga gratistidningarna Metro och Stockholm City.

Silows och Körnungs projekt kan visst vara en gratistidning. Men en faktor, även om förklaringen kanske är lite väl uppenbar, tyder på något helt annat: Anna Körnung är chef för SvD Näringsliv. Varför väljer man en sådan specialkompetens om den inte ska utnyttjas?

Schibsteds hemliga projekt kan vara en ny affärstidning. För det är vad koncernen saknar. Fast jag reserverar mig.

Torbjörn Larsson kan skrämma liv i DN

Torbjörn Larsson. Han som fick Aftonbladet på fötter. Han som grät i tidningens lokaler i Globen när de gick om Expressen. Den osentimentale, hårde, framgångsmaskinen Torbjörn Larsson.

Nu tar han över Dagens Nyheter – det är jag knappast först med att kommentera. Men även om det mest innebär problem för DN:s medarbetare (han har ett erkänt obehagligt temperament och ryggar dessutom inte för att sparka, flytta runt och ta in folk hur han behagar) så finns det inget besked som skulle kunna vara mer positivt för tidningens läsare.

För jo, Larsson har en förmåga att skaka om Sveriges största morgontidning. Till sin nya tidning säger han att DN måste intressera sig för ”det som händer runt hörnet och kunna överraska”. Samt att ”vi ska se över redigeringen och successivt förnya delar av innehållet”. Exakt det som jag klagade på i min recension av tidningen.

Jag säger som Redaktörn (länk nedan, varifrån jag även snott bilden): det är akut. Och finns det någon som kan ändra på landets tröttaste tidning så är det Torbjörn Larsson. Företagsledaren Larsson. Arge Larsson. Men framförallt – tidningsmakaren Larsson.

Så här skriver andra bloggar och tidningar: Vassa Eggen, Redaktörn, Martin Jönsson, Dagens Media.

UPPDATERING ETT PAR MINUTER SENARE: Rabulist.se har gjort en spännande upptäckt – nye chefredaktörens privata bilder. Dags att börja lösenordsskydda, nu när man tar klivet tillbaka in i rampljuset?

UPPDATERING MYCKET SENARE: Och japp, där togs bilderna bort. Nu är Torbjörn Larsson en offentlig person igen.

Computer Swedens värsta grafiska tabbar

Bakgrundsstoryn är simpel. Killen som bodde i lägenheten före mig prenumererade på Computer Sweden, och glömde att ta med sig tidningen när han flyttade. Jag stör mig lika mycket varje gång den kommer. Och glömmer att ringa honom exakt lika ofta.

Jag har förstås varit tvungen att läsa den. Här kommer den kvalificerade sågningen:

• ETTAN: Logotypen är det absolut viktigaste – ett varumärke, en igenkänningssignal, något läsaren ska få en viss känsla för. Computer Sweden lyckas sådär. Och resten av ettan är ännu sämre. Något tidningen verkar dras med generellt är rubrikstorleken. Om det var integrerat med resten av formen: fine. Men det är det knappast. Resultatet blir att de journalistiska drag man eventuellt skulle kunna skönja i redigeringen försvinner helt. Rubrikerna blir, inte så mycket i exemplet här bredvid som i mina andra exempel, intetsägande och helt ointressanta. Eller vad sägs om ”Het höst” eller ”Ständiga krascher” som topprubbar? Jag skulle i alla fall inte köpa skiten. Vidare ser toppuffen klumpig ut, i sin feta antikva. Dessutom är puffarna i spalten för många, vilket gör dem svåra att ta till sig. Jag saknar också någon typ av grafiskt element, i stil med en färgplatta och kanske en puff i större grad. Man har försökt att variera puffarna med ”Citatet”. Men den är för svag. Och det hela blir bara dåligt.
• NYHETSSIDORNA: Computer Swedens nyhetsvinjett är kanske det snyggaste i tidningen. Tyvärr. Brödtext och ingress är det inget fel på – och de röda, extrafeta ingångarna i början av varje knäck gör nyhetsartiklarna föredömligt pedagogiska och lättlästa – men på tre- eller fyrspaltiga nyhetsartiklar märks rubrikgradens negativa inverkan extra tydligt. Utrymmet blir för litet, och rubrikernas innehåll förminskas följaktligen till … ingenting alls. Redigerarna är förmodligen inte dumma i huvudet. De har bara ingen plats att sätta bättre rubriker. Det finns mycket mer att gnälla över – men ett par saker kan enkelt åtgärdas. För det första: faktarutorna är tråkiga och textiga. Lägg en färgplatta under, och voila – det kan till och med lätta upp texttunga sidor. Bildtexterna är också undermåliga. För att skilja ut dem mer, och skapa dynamik i knäcken, skulle CS exempelvis kunna använda versala bildtextrubriker. För någonting måste de göra. Rätt snabbt, faktiskt.

Nedläggningar

Jaha. Och nu lägger Isobel Hadley-Kamptz ner, strax efter Katrine Kielos. Tråkigt. Men så var det med det.

Isobel upplever kritik och till och med hat från läsarna: ”Ni kommer för nära, ni tycker att ni känner mig.” Det väcker en ganska intressant fråga: hur mycket ska man tåla som bloggskribent?

Mycket. Tycker jag.

På internet verkar de mest harmlösa personer bli kompletta galningar. Internet är snabbt och, i alla fall till synes, anonymt. Det är lättare att vara elak mot någon om man slipper ta ansvaret. Fråga vilken nyhetsreporter som helst. Ingen slipper könsordsmejlen.

Men tar man plats, väljer man att skriva för vem som helst (för alla som bloggar vill bli lästa, det ligger i sakens natur) då måste man tyvärr räkna med att alla kanske inte älskar en. Ju fler som läser, desto större risk för personangrepp. Jag säger inte att det är önskvärt. Jag säger att det är en risk. En risk man oundvikligen tar.

Jag förstår Isobel, och jag lider med henne om personangreppen har blivit för tunga. Men hon kanske har gjort rätt i så fall. Bloggar är kanske inte hennes forum.

NYTT! Expressen recenserad

Publicerar nu min tredje recension av en dagstidning – det är Expressen den här gången. Du hittar den längst upp till höger, under ”Recensioner – dagstidningsform”.

När ni är klara, läs Metrogrundaren, matgalningen och numera Seoul-bon Pelle Anderssons fantastiskt kunniga affärstidningsrecension ”Affärspress: 10 ronder i tidningsform”, även om han och jag inte riktigt har samma sätt att se på saker.

God tur.

Småstadshelg

• Antal koppar kaffe: 4 (starkt, svart)
  
• Antal köpta tidningar: 5 (Expressen, Aftonbladet, DN, ATL, Tv-guiden)
  
• Antal telefonsamtal med kollegor: 2 (inte så mycket jobbsnack)
  
• Antal promenader: 1 (400 meter bortom postlådorna)
  
• Antal EM-jubel: 0 (så noga tittade jag inte)
  
• Antal inställda cykelturer: 1 (till hennes vansinniga förtret)
  
• Antal minuter till bussen hem: 23

UPPDATERING MÅNDAG 14.35: … och här är soundtracket till min hemkomst – Human League ”Don’t you want me”, Joy Division ”Love will tear us apart”, Lily Allen ”Alfie”, T.O.K. ”Money 2 burn”.

Korrekturkatastof

Via Vassa Eggen snappade jag upp filmtidningen Ingmars tragiskt felstavade omslag (katastroffilmer blev katastoffilmer, se bredvid – originalinlägget hittar du här). Det kunde ha känts som början till slutet för svensk stavning - men det är faktiskt redan åt helvete.

Blocks vidsträckta medieöron hör nämligen att Expressen har dragit in korrekturet på nattredaktionen. Vad vet jag. Det kanske inte är någon stor affär i Marieberg. Men för mig känns världen genast lite sämre, lite skevare och aningen – bara aningen – mer obildad.

Expressen är en stor tidning. Har starkast fäste i förorter och bland lägre utbildade (det må låta fördomsfullt och är inte vetenskapligt belagt, men kan nog kallas en kvalificerad gissning på gränsen till sanning). Hur man än ställer sig till kvällstidningar betyder Expressen en del för svenskarnas språkkunskaper. I alla fall de svenskar som behöver det mest. Och då tar de alltså bort korret.

I Ingmars fall beror det förstås på slarv. I Expressens på bristande ansvar. Men i förlängningen kan resultatet bara bli ett: att folk generellt börjar stava sämre. Eller, kanske snarare, en allmän känsla av att stavning inte är så jäkla viktigt. Att man kan skriva lite hur som helst. Att det inte gör så mycket. Och det ger mig rysningar.

Anteckna! Korrläs alltid omslag en extra gång. Anteckna! Ska ni spara, spara inte på kvalitén - ni skapar ett särskrivningsinferno.

Dagens terrorfajt…

…gick rätt enkelt till Aftonbladet. Med ett riktigt slagkraftigt startuppslag – innehållande en jättegrafik och rubrik i 200–250 punkter – var det Verdens Gang-klass på attraktiviteten.
Som en bonus – helt i Sigge Eklund-upptäcker-en-intressant-detalj-stil: i ingressen på Expressens 14-15 står det ”Här, vid en topphemlig videokonferens …” och bredvid publiceras en Reuters-bild på president Bush, i full färd med en videokonferens. Frågan är: hur topphemlig var videokonferensen om Reuters var närvarande?

Jaja.

Nykter och blixtrande sjuk

Fan.
Jag hade hoppats få slippa skriva om det här.
Jag trodde kanske att det inte var så farligt. Och egentligen: det är det väl inte, inte än.

Saken är följande: jag åkte fast för en grov rattfylla för fyra år sedan, var på väg att bli utkastad från jobbet för att jag stank sprit på morgnarna, tog inte hand om vare sig jobb, vänner, lägenhet eller någonting, började i gruppterapi – Minnesotamodellen – och blev nykter.

Det gick bra, och fort.
Så fort att jag inte trodde att jag behövde AA efteråt. Jag var väl där en gång, men sedan flyttade jag runt i flera år och drog mig för att börja, för det är alldeles för känslomässigt påfrestande om man ändå ska flytta igen.

Så så blev det. Jag var varit grupplös i två och ett halvt år. Och nu märker jag hur jag börjar tänka sjukt igen. Jag öppnar en kyl hos en kompis som inte är hemma. Där står en starköl. Och min kropp kommer liksom ihåg hur det känns.

Det är då jag överskattar mig själv.
Jag tänker: jamen, en öl. EN öl. Vad fan gör det. Klarar man sig så här bra, så här som jag har gjort, då är man kanske inte alkoholist. Och då kan jag ju dricka den här ölen.
Sen stänger jag kylskåpet igen.
För jag är alkoholist.
Och någonstans så fattar jag att jag måste bli påmind om det.

Någon som vet en bra grupp på söder?

Så skiter man i sina läsare

Miljontals svenskar såg finalen i schlager-EM. Miljontals såg årets sista ”Allsång på Skansen”. Herregud, miljontals ser till och med en manisk komiker leda ett kändissångprogram på fredagskvällar.

Svenskarna älskar sin tv. Och det fattade Aftonbladet och Expressen hyfsat snabbt. Kvällstidningarnas tv-bilagor säljer i vansinniga upplagor – trots att de layoutmässigt i stora drag ligger tjugo, tjugofem år efter modertidningarna. Det visar hur stor marknaden är. Och tv-bilagornas slapphet och slöhet, både form- och innehållsmässigt, visar hur nyttigt det skulle vara med ny konkurrens.

Grejen är följande: när jag bläddrade igenom Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter slogs jag av en gemensam, publicistisk olycka. Båda tidningarnas tv-bilagor såg ut som skit. Tunna. Fula. Färdiga EPS-filer. Bara att montera. Inget mervärde. Inte ett något.

Jag bryr mig väl egentligen inte om att varken Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet bryr sig om sina läsare, men jag stör mig på arrogansen som ligger bakom deras brist på tv-journalistik.

Visst, morgontidningar brukar av hävd inte sänka sin nos mot tv-kändisar. Men – och lyssna noga nu – det behöver inte betyda att det står skrivet i sten. Man kan göra något nytt. Producera god journalistik och ge läsarna vad de vill ha, till exempel.

Är det SvD och DN som inte känner sina läsare? Eller är det jag som inte känner SvD:s och DN:s läsare? Jag återkommer i ämnet.

Katrine Kielos borde inte få kalla sig recensent

Lokaltidningen, 2001. Jag ska recensera en skiva för första gången i mitt liv. Jag har ångest. Det är så lätt att inte vara tillräckligt inlyssnad, att missa viktiga detaljer. Att skriva först. Och komma till insikt senare.

Av den här anledningen slutade jag att recensera skivor. Jag visste att jag aldrig skulle kunna vara så bra påläst varje gång, det blev ett problem snarare än ett nöje. Därför sket jag i det. Recensionerna på Block har jag ångest för varje gång. Det skulle förmodligen inte bli bra annars.

Jag är sent ute. Men vad jag sett har det här bara avhandlats i en kommentarstråd på Katrine Kielos egen blogg, trots att en sådan blunder förtjänar mer utrymme: Kielos recenserar Anneli Jordahls bok ”Var kommer du ifrån?” i Expressen men verkar ha struntat i att läsa boken. I DN, något senare, skriver Jordahl själv såhär:

Katrine Kielos skriver att boken innehåller intervjuer med Majgull Axelsson och Elsie Johansson. Det gör den inte. Det står att jag intervjuat Stig Larsson, Ulf Lundell och Bo Widerberg. Det har jag inte, däremot rymmer boken essäer om deras författarskap.

Det är slarvigt, pinsamt, oprofessionellt – och helt oförlåtligt. Det är därför man ska göra sina misstag som lokalreporter på en lokaltidning. Och det är så det går när man överskattar sig själv och sin förmåga.

Låt Kielos fortsätta jobba på sitt departement eller vad det nu är. Låt henne ha sin blogg. Men snälla, någon, avlägsna henne från det tryckta, offentliga rummet. Hon är en förolämpning mot alla som försöker jobba i den här branschen.

NYTT! Dagens Nyheter recenserad

Jag har en lågperiod. Hjärnaktiviteten är halvkvävd. Det är sånt en månads semester kan göra med en.

I väntan på att huvudet kommer igång: här är min recension av Dagens Nyheters form. Förhoppningsvis blir intervallerna – både mellan inlägg och recensioner – lite kortare i fortsättningen.

Och som en formbonus om ni orkar gå och köpa någonting whatsoever i hettan: Oruprepet i Ondskan #2. Det enda formgivna i den tidningen.

I stället för musik: semester

Jag har fattat att hela den här bloggrejen handlar om att uppdatera. Skriva ofta. Snabba informationsflödet, hungriga nyhetssamhället, o.s.v. Annars lessnar läsaren generellt.
Well. Jag har ritat sidor. Varit strängt upptagen. Semestrat, druckit läsk. Sånt.

Men planen är att vara tillbaka nu. Därför mjukstartar jag höstens bloggande med en rätt lättsmält, och från ämnet fullständigt avvikande, lista. Här har ni topp-fem …

… saker utan blogg

1. KVINNAN. På äventyr i världen mestadels, i alla fall nuförtiden. Men när hon är hemma är hon så oumbärlig att jag ibland inte vet riktigt vad jag ska göra utan henne. Äta, sova, saker blir aldrig riktigt likadana.

2. JOBBET. Det är faktiskt sjukt vilken lojalitet man kan känna mot en tidning. Vilken glädje det kan vara att komma dit, hur totalt man uppslukas av den. Jag är förmodligen en sån som blir utbränd.

3. LÄGENHETEN. Som vanligt framstår jag som en liten tant. Det är aldrig riktigt meningen, men antagligen ganska välförtjänt. Inredning. Porslin. Fina dukar. Det är mina grejer.

4. MUSIKEN. Hets på Street var en av mina första konserter i Stockholm. Ljudet sög. Men Hets var bra. Och framför allt vågade jag mig utomhus, vilket är ett stort och viktigt framsteg.

5. STAN. Jag kan inte åka ut på landet, det vore som att komma hem. Så jag åkte till Djurgården i stället. Första gången. Köpte glass. Undvek Kanadagässen. Var med i Mitt i Östermalm (enkät). Promenerade till Rosendal. Jag kanske går tillbaka dit.

Snart läggs Dagens Nyheter till i recensionslistan. Förmodligen i veckan. Håll koll.