Okej då

På allmän begäran, eller vad man nu skulle kunna kalla det, har jag bytt bloggskal.

Det här är tyvärr det bästa jag kunde hitta. Lite för grönt, lite för IT-bubblan, men åtminstone – och här når vi pudelns kärna – lite mer läsarvänligt.

Och se upp. Så fort jag har lite färre sidor att rita på nätterna så kommer en recension av Dagens Nyheter.

NYTT! Block recenserar

Så var det då äntligen dags.

Med start i dag recenserar jag de fyra största svenska tidningarna. Form. Typografi. Kreativitet. Allt. Men mest blir det förstås gnäll. Hur skulle man kunna undvika det.

Gör så här: gå in på sidan ”Svenska Dagbladet” uppe under titeln. Förmodligen kompletterar jag den rätt snart. Resten av tidningarna kommer att dyka upp under de närmaste veckorna – då poppar en ny sida upp, och den gamla försvinner in under ”Recension: De fyra stora”.

Läs nu. Det har jag gjort mig förtjänt av.

Två svenska barn försvunna i Indonesien …

… och alla riksmedier toppar förstås med storyn. Till och med Metro har vett nog att inse betydelsen och intresset. Alla inser. Alla utom Dagens Nyheter.

I stället kör tidningen en ”Kriget i mellanöstern”-special på hur många sidor som helst – dessutom odynamiskt och tråkigt utgjort (vad hände med journalistisk grafik?). Tsunamin får en, sist i utrikesdelen. Med en liten biartikel som handlar om de saknade svenskarna. Och jag har liksom bara tre frågor:
Hur? Tänker? De?

Och i dag redigerar jag till:
Snow Patrol – ”Eyes open” (cd)
Alf – ”Manchester man” (singel)
The Faint – ”Danse macabre” (cd)
Gang Starr – ”Daily operation” (cd)
Hets – ”Hets” (cd)

Svenska Dagbladet byter (InDe)sida?

Jag vill inte, men jag måste, skriva ”enligt obekräftade uppgifter”.

För att SvD ska skrota Quark och hoppa på InDesign-tåget är inget jag egentligen vet. Däremot har jag hört att de undersöker möjligheterna.

På många andra håll har övergången varit en rätt smärtsam process – om ryktet stämmer önskar jag dem lycka till.

KLIMATCHOCK!

En dag för sent, kanske. Men ändå.

Aftonbladets nya serie om klimatförändringen – första delen publicerades i går – ser mycket, mycket lovande ut rent grafiskt. Jag skulle kanske till och med våga mig på att säga följande: det ser inte ut som någon annan artikelserie i en dagstidning någonsin. Det ser … helt nytt ut.

Det är vågat. Snyggt. Dynamiskt. Och dessutom är hantverket oklanderligt. Man vill kasta sig över det, man vill läsa vartenda tecken. Trots att texten är en drapa i svår DN-stil.

Då har någon gjort sitt jobb.

Den retoriska, och lätt politiska, frågan är bara: är redigeraren fast anställd?

Billboards, spaltbrytning – och allmänt folkvett

Lunch i västra delarna av staden.

Mellan tuggorna upptäcker jag Tove, blanka Vecko-Revyn-kopian, som ligger tummad och slängd på stolen bredvid vårt bord.

Jag beslutar mig för att ge den en chans, vilket visar sig vara en halvkorkad idé. Tidningen lider svårt i sviterna efter InDesignsjukan. Sånt är allvarligt. Inget man blir av med på en gång, direkt. Dessutom är Tove skevt ritad på sina ställen.

Men den funkar. Visst. Trots att Helvetica Neue Ultra Light, här använt med en irriterande skugga, väl har blivit någon sorts typsnittens Mando Diao – coolt tills det allsångifierades.

En intressant iakttagelse: Tove, liksom massor av både magasin och dagstidningar, bryter spalter med billboards, ryckcitat eller vad man nu föredrar att kalla det. Tove använder dessutom ett trespaltssystem där de väljer att låta citatet gå in i mittenspalten – mycket mystiskt (se mitt ihopsvängda exempel ovan).

Man kan prata om konst.

Man kan också prata om estetik på bekostnad av funktion.

Jag väljer att bara skaka på huvudet.

Mer skit till Cap & Design

”Det finns många sätt att trampa i klaveret när det gäller webben.”
CAP & DESIGNS SAJT

Klaveret var ordet.
På tidningens webbplats listar de webdesignerns tio dödssynder – och skiter sedan själva i att undvika flera av dem. Se till exempel de smala, fruktansvärt långa artiklarna (exempel ovan till höger – tack H). Hur var det med tillgängligheten?

Vill samtidigt passa på att visa ett exempel (ovan till vänster), för en gångs skull, på vad jag i förra inlägget syftade på med Cap & Designs oläsbara rubriker. Den de själva lagt ut på nätet för att illustrera ovan nämnda artikel är smärtande representativ: två jättelika NO, en röd, vertikal rubrikrad, en svart, horisontell samt en mindre efterrad. Man har ingen aning om var man ska börja läsa – eller vad som egentligen hör till rubriken.

Ja, C&D. Vad ska man säga. Ett jättelikt NONO!

Varför dålig redigering alltid är dålig och aldrig, aldrig hipp

Skit i att lyssna på det här, för jag kommer att säga det fyrtiotusen gånger till: en tidnings hela trovärdighet står och faller med den slutgiltiga presentationen. Journalistprisvinnare eller inte, man framstår lik förbannat bara som en ambitiös föreningsordförande om ens jobb är illustrerat med ClipArt och fotokopierat på A4.

Det här kanske bränner i egenkära reporteröron, men: redigerarjobbet är det viktigaste i tidningsbranschen. Fakta. Rätt redigering styr som bekant materialet. Fel redigering? Då kan det gå så här:

Ett skräckexempel från en lokaltidning i Mellansverige. Jag skriver en artikel om hur mycket av det totala skadestånd som tilldöms brottsoffer i länet varje år, som verkligen kommer in till målsäganden. Inget alls, visar det sig. Det blir en okej grej. Inget fantastiskt, men viktigt och ganska upprörande. På sidan väldigt-långt-bak nästa dag publiceras min grej. Under rubriken ”Brottsoffer – och se’n då?”. Artikeln illustreras av en man i rånarluva som riktar en revolver mot kameran.
Jag jobbade inte där så länge till.

Men det jag egentligen tänkte raljera över var magasinsjukan – en typ av tyst överenskommelse som säger att så fort det rör sig om magasin i stället för dagstidning så gäller plötsligt inte standardregler som a) läsbarhet, b) läsordning och c) tydlighet.

Varför är det så att magasinsläsare måste ha bättre syn, vara smartare och inte hysa en önskan om att kunna överblicka materialet? För att AD:n ska kunna känna sig hipp. Så enkelt, mina vänner, är det. Och så enkelt, mina vänner, bör det vara att ändra det.

För en tidning som Bon – med en mission att vara först med allt och hippast av alla – framstår som infantil med en oläslig form.

BRA MAGASINSLAYOUT:M Magasin (tydlig, läsvänligt bröd, ordentliga rubriker, i alla fall det nummer jag sett), tidningen Sex (enkel, lätt att ta till sig, återkommande grafiska element, funktionell – men håll er till ett rubriktypsnitt, va?), Sonic (sober, grafiskt lugn, lättläst – med vissa reservationer).
DÅLIG MAGASINSLAYOUT:Bon (en orgie i vit text på nästan svart bakgrund, vit text i röriga bilder, minimal brödtext, för breda spalter och otydlighet), La Musik (ofräscht, otydligt, ovuxet, obra), Cap & Design (de som gapar efter mycket har uppenbarligen svårt att sätta en ordentlig rubrik – så man slipper vända på tidningen åtta gånger för att se vad det står).

EXTRA: Tidningsresan

Så landar jag äntligen i min nyinköpta bladfåtölj, med Liljeholmsbron bakom ryggen och en evigt malande trafik på gatan fyra våningar ner.
Jag har försökt ha lite semester. Åka lite bil. Få lite färg.
De här landsortstidningarna har jag plockat upp längs vägen:

I. ÖSTRAN. När jag gick i skolan gjorde min klass en elevtidning. Det verkar Östa Småland (numera bara plain Östran) också ha gjort. De blandar kolumner med nyheter, värderingen är sisådär. Och finns det någon tidning i Sverige, utom Svenskan, som inte börjat med groteska rubriker för dynamikens och tydlighetens skull? Japp. Det finns det tydligen.

II. BAROMETERN. En av Sydsveriges klart fräschare lokaltidningar. Olika tjocklekar av ett modernt, groteskt typsnitt i rubrikerna. Sobert upplägg i stil med Sydis. Men varför (VARFÖR?) är billboardsen en och en halv spalt? Det tvingar redigeraren att bryta spalter helt, och symmetrin försvinner. Tidningen redigeras förresten i InDesign – lite färg här och där skulle förmodligen inte vara så svårt att åstadkomma.

III. ÖLANDSBLADET. Sveriges enda annonsetta. Ingen nyhetsvärdering verkar förekomma. Dessutom: landets kanske tråkigaste layout. Tack gud för att man …

IV. STOCKHOLM CITY. … får åka hem igen. Till och med Citys välvilliga, men otillräckliga, ambitioner känns fantastiska.

Jag blir så sårad

”Alkoholist i 16 år – fick köra buss”.

TV4:s text-tv är inkompetenta. Rubriken är en av många indikationer på att alkoholism fortfarande är en sjukdom nästan ingen vet något om. Och dömer – helt omdömeslöst. Det TV4 säger, i det här fallet, är att alkoholister borde ha restriktioner eftersom de inte är att lita på. Det gör mig arg. Och sårar mig.

Jag har själv blivit av med körkortet. En grov rattfylla, sen natt 2002. Efter det gick jag i behandling i ett drygt år, och har inte druckit alls sedan dess. Det går att lita på mig.

Och jag tänker bara på alla de där prettokristna alkisarna på AA-mötena som grät. Som lovade och lovade. Och som aldrig lyckades hålla sig nyktra. Busschauffören är med all säkerhet en sådan alkis. Han hatar sig själv. Han gråter när han är nykter. Och han behöver hjälp – inte bli stämplad som brottsling för att han är sjuk.

Det här ska inte ursäkta någonting. Det ska utbilda. Jobbar du på TV4:s text-tv? Nästa gång: ring mig först, för helvete.

Jacob Nordström och Rickard Frank är konformismens beskyddare

 

”Jacob Nordström och Rickard Frank lärde känna varandra i Skåne under 2003 då de drev två parallella projekt på SkåneMedia. De upptäckte snabbt att de hade samma idéer om tidningsmakeri och att de kompletterade varandra väldigt bra.” (Läs allt här, där jag också snott faksimilerna. Läs dessutom en intervju med duon om redesignen av DI, från Cap & Design här.)

Med tabloidövergångarna de senaste åren har grafikern Rickard Frank och formgivaren Jacob Nordström blivit stora. Riktigt stora. De har tagit hand om drygt ett tiotal redesigns av morgontidningar, magasin och fackpress sedan starten – och alla har fått rediga ansiktslyft (där lilla, hälsingska Ljusnan kanske står för den mest skrämmande kontrasten).

Men man ser tendenser. Franks spaltsystem från Svenska Dagbladet – som är en blockvariant med mallad luft – kommer exempelvis tillbaka i Ljusnan. En Benton-aktig grotesks samexistens med en Poynter-aktig antiqua återkommer varje gång. Treradiga ettapuffar i antiqua med luftigt radavstånd är också en av Nordström/Franks gosebjörnar. Min poäng är att de vet vad de gillar. Och att vi också gör det. Numera.

Det är inga direkta fel på firmans redesigns. De är förmodligen bland de bästa i Sverige. Jag håller med dem i mycket, och jag gillar duons personliga, varma anslag de gärna applicerar på sina kunder. Men svenska morgontidningars ängsliga ovilja att anlita någon annan är allt annat än hälsosam.

Sydsvenskan. De har litat på sin egen kompetens. Sydis formchef Benjamin Peetre, som om jag minns rätt ledde arbetet med tabloidformen, gjorde det underbart bra – även om sidkonstruktionerna ofta är Nordström/Frankiska. Kopieringen är tråkig. Inte bara för Sydsvenskan.

Att en firma får någon typ av monopol på redesigns gör mig ingenting rent konkurrensmässigt, jag bryr mig oförskämt lite om sådant. Kreativt, däremot, är det ett självmord. Ska två personer (som alibi i samråd med redaktionerna) få bestämma hur merparten av Dagstidningssverige ska se ut? Och ska de ha så mycket inflytande över resten att de blir kopierade?

Kanske överreagerar jag. Kanske gör fler som DN, Sydis och GP – struntar i vad som märkligt nog blivit en sorts standard. Säg bara till mig nästa gång en tidning redesignar utan Nordström och Frank. Varför? Jag vill bara ringa och tacka.

Nordström/Franks morgontidningskorståg: Östgöta Correspondenten, Ljusnan, Dagens Industri, Dagens Samhälle (får slinka med), Kristianstadsbladet, Norrköpings Tidningar (enligt hemsidan).

Frank solo: Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad (enligt hemsidan).

Nordström solo: Ystads/Trelleborgs Allehanda, Smålands Tidningen, Motala Tidning, Nerikes Allehanda (enligt hemsidan).

Dagens roligaste: copywriter goes bananas med Cannes-pris

Vådan av spriten: läs Fredrik Svedjetuns artikel i Dagens Media här.

Och se byrån Farfars film om skattjakten här.

Och läs den minst sagt misstänksamma kommentartråden på Reklamfeber här.

Fejk eller inte. Skitkul är det i alla fall.

Expressen ritar sig tillbaka till 80

Expressen i dag är kvalitetskontrasternas tidning. Och visar varför en övergång till InDesign vore ett smart drag, även om det naturligtvis innebär utgifter på kort sikt.

Snåla Bonniers måste shejpa upp.

Först och främst: med uppslaget från Almedalsveckan tar tidningen ett enormt leap tillbaka i tiden - layout-, färgsättnings- och bildmässigt. Det är grått, textigt, platta bilder på vänstersidan. Och på högersidan har man använt sin standardfärgplatta – ruggigt ljusgul – för att skapa lite liv i läsarfrågorna. För att inte tala om den färgplatta som helt poänglöst sticker ut i huvudtexten, eller den pyttelilla, konstigt placerade rubriken. Hey, det funkar inte. Alls.

Några uppslag senare dyker serien om självmord bland ungdomar upp – välritat, tajt och med en smalfet variant (vad det verkar) av Expressens huvudtypsnitt i rubriken. Spalten till vänster har man lättat upp med en mastig rivkant som grafiskt moment. Grafiskt enkel och tydlig statistik till höger. Uppslaget blir snyggt inramat, och att dragarbilden är privat och oskarp gör ingenting.

Stor eloge till Sportbladet, som följer upp sin Svennisetta från i går med en snarlik – featuring Peter Wennman. SB är bäst på greppredigering i Sverige just nu.

Och jo. Jag ska skaffa en scanner för att visa vad jag menar – en blogg om dagstidningsform är rätt meningslös annars. Det tar ett tag. Men det kommer. Fundera över varför jag, som borde veta bättre, valt ett grått bloggskal med vit text så länge.

Fy

På landet över helgen. På en strikt kvällstidningsdiet. Och på dåligt humör efter Expressens mitt i går, söndag.

Jonna Bergh Wahlströms (chefredaktör för svenska Cosmo) trendrapport är ett fast moment, förmodligen tänkt som extra helgläsning. Att JBW spöar sig själv i banalitet vecka efter vecka är en historia i sig. Och även om det kan tyckas räcka för att reta upp mig, så tänkte jag koncentrera mig på uppslagets uppseendeväckande och konsekventa fulhet i stället:

1. Sidorna är täckta av linjer i flera olika färger åt alla tänkbara håll.
2. Det finns ingen riktig dragarbild på uppslaget (med undantag kanske för Jonna själv, samt en simmig friläggning av en helt okänd baddräktsmodell).
3. Läsordningen är riktigt illa uppfuckad. Här kan också tilläggas att hela mallen bygger på en 1-10-lista - men siffrorna är för små och osynliga för att greppet ska gå fram.
4. Den fasta vinjettrutan är placerad i uppslagets döda hörn, d.v.s. nedre vänstra. För att se den måste man dammsuga hela mitten. Så bör det inte vara.

Jag skulle kunna hålla på i evigheter. Fyrtio punkter till. Men jag låter det bara vara. Nämnde jag förresten att Jonna för dagen bar en ”klänning från Sportmax”?

Det är bara vidrigt.

Förresten…

…och bara så där i förbifarten: vad håller Resumés AD:s på med?

1. Treradiga versalrubbar på ettan?
2. Rubriker som egentligen är JPG-filer på websidan?

En branschtidning borde liksom vara någon sorts föredöme, tycker man. Mitt allmängiltiga tips: ta era förnuft till fånga. Börja fundera på ett nytt typsnitt.

Täck Sverige med svartplattor (en ode till Sunifieringen)

Såg du Aftonbladets startuppslag i dag, lördag?

Nähä. Jag återkommer till det.

Några dagar före Babyshambles konsert på årets Hultsfredsfestival försvinner sångaren Pete Doherty spårlöst. Ingen har en förbannad aning om var han är. Inte festivalledningen. Inte skivbolaget. Förmodligen inte hans mamma heller. Dagen efter, det här är tre veckor sedan kanske, har Aftonbladet Nöjesliv den versala rubriken ”Smitar-Pete”, illustrerad av en stor, frilagd Doherty som rymmer ut över spaltlinjen. Det är medvetet ställningstagande. Lite taskigt. Men grafiskt tilltalande, enkelt att ta till sig, lätt att reagera över.

The Sun är själva sinnebilden av drevet. Elakt, subjektivt, kryddat och tillagat. När England straffade sig ur fotbolls-VM i dag dök rubriken ”Roo’s to blame” upp på Suns sajt (i den länkade artikeln har man dock lagt till ett ”Hurst:” framför). ”Roo’s to blame”. ”Smitar-Pete”. Okej. I värsta fall sväljer läsaren allt, i det bästa – och önskvärda – väcker budskapet om inte annat en reaktion.

I lördagens Aftonbladet smälls 22 rymlingar upp på sidorna 6-7. Uppslaget täcks av en negativplatta. Rubriken är alltså vit. 22 ansikten, ett budskap: akta dig för faan. Svärtan och blickarna får naturligtvis känslan att bli starkare. Den heltäckande svarta plattan är en detalj som är enkel att fixa, men otroligt effektfull – och väldigt, väldigt engelsk. Lite fler nakna damer, något mer blodtörstiga redigerare och vips: The Sun.

Jag är bara inte helt övertygad om att det är det värsta som kan hända.

Det är slagkraftigt, dramatiskt, och underhållande på sitt sätt. Det ökar spännvidden i det svenska medieklimatet – som mest domineras av dammiga moralens väktare.

Ge mig en Sun-injektion. Det kan förmodligen behövas.