DN och döden

Jag kände en kille som jobbade på Dagens Nyheter.

En reporter.

När vi drack kaffe ihop någon gång, så förklarade han en grundläggande princip för att en tidning som inte fastanställt någon redaktionell medarbetare på fem, sex år ska kunna upprätthålla prefixet ny i nyheter.

Man flyttar runt folk mellan redaktionerna. I ett panikartat försök att få in seminytt blod mellan de aqua vera-doftande hängselherrarna på papperstidningen, får sporträvar randa inredningstips och avdankade utrikeskorrar skriva sportnotiser. Om det är sant? Vet inte. Men det fungerar säkert på kort sikt.

Felet är bara att de gamla skribenterna aldrig vant sig av med – och kanske inte vill släppa - broad sheet och 10 000-teckenstexter.

Följden blir att DN känns som polskt 80-tal. Grå. Nödlösningsritad. Rubriker små och akademiska som fotnoter. Speciellt i jämförelse med exempelvis Sydsvenskan, som tvingat reportarna att arbeta med textlängderna efter tabloidiseringen och känns välgjord, varm och rak.

D står för dö. N för nyanställ. Det borde vara så lätt att välja.

Stor journalistik lämnar jag åt dem som kan det bättre – det är över den slutgiltiga produkten, svenska och utländska dagstidningars utseende, upplägg och känsla, jag blir vansinnigt upprörd. Det här blir min avlastningsplats ett tag framöver. DN återvänder jag nog till. Sydsvenskan också, förmodligen. Kommentera gärna.