Förproducerat my ass

Det har blivit ett missförstånd här.

Jag tänker klara upp det.

I en radiokrönika (bara en sådan sak) i SvD häromsistens klagade en medelålders kavajprydd nisse på dagstidningarnas mångsidiga bilagor om Ingmar Bergmans bortgång. Det handlade inte om kvaliteten. Det handlade om moralen i att förproducera tidningar i händelse av en folkkär persons död. Krönikören hade lyssnat på Studio Ett, dagen för händelsen, och konstaterade att radion var “mycket ärligare” eftersom programmets redaktion fått ihop en imponerande (det medges) samling bekantingar till regissören. Det var mer i stunden, mer nerv. Men framför allt “ärligare”, tyckte krönikören.

DN läste jag aldrig. Svenskan hade med till visshet gränsande sannolikhet förproducerat hela sin bilaga förutom ett eller ett par uppslag. Expressen har jag ingen aning om. Själva? Vi slussade ut vår förproducerade runa i en extraupplaga samt på nätet. Den riktiga, 16-sidiga bilagan skrevs, fotograferades och redigerades inom ett dygn efter Bergmans bortgång (jag gjorde själv omslaget, bland annat).

Så mycket för radiokrönikörer, alltså.

På förekommen anledning

Det är som på lågstadiet: när Jojo tog sig för pannan och svor för att man av misstag blev med i hans fotbollslag på rasten, när Bashar släpade ens jacka i en lerpöl. De blev chockade när man protesterade. För vi som de förnedrade var bara en del av kulissen. När vi kände något avvek vi från verkligheten, som de uppfattade den.

Det är, som vuxen, i princip samma sak att jobba på kvällstidning.

I många kretsar och sammanhang, förvånansvärt nog till och med bland journalister, verkar det vara korrekt att tycka illa om kvällspressen – kanske till och med att se kvällstidningsjournalister som något annat än människor. Att gå på fest under de förutsättningarna kräver alltid viljestyrka. Vill man behålla sin yrkesstolthet och en bit självrespekt ska man orka sitta och försvara sitt jobb timme efter timme utan resultat. Så blir det alltid.

Det finns förstås för- och nackdelar med alla jobb, det vet jag, så antar jag att det bara är. Och jag tar naturligtvis det här mer personligt än vad jag borde göra. Men snälla nån, hur blev det så här?

För övrigt: Semester, … And You Will Know Us By the Trail of Dead, Skivtjärn, Justice, bilresor, storrökning, långa exerciser med MacBooken, brorsan, getost, skrattkramp, Petey Pablo, Böle gårdsfest, parianfiguriner, renoveringsplaner, möten på östra Öland, studion med kära vänner.

Torbjörneffekten

Paris Hilton. Kul bildknäck om Bushs försvunna klocka. Det känns som att Torbjörn Larsson-effekten börjar märkas – i alla fall på DN.se. Märk särskilt den på traditionsenligt kvällstidningsvis inringade klockan på nedre bilden.

Exakt samma grejer fanns publicerade i Aftonbladet i dag.

Så det kan bli.

Mitt i skiten

Mitt i-tidningarna har rätt nyss gjort en välbehövlig redesign – den förra formen såg billig, hafsig och väldigt gratis ut.
Jag kastar den i och för sig fortfarande utan att läsa den, men möjligen lite mer tveksamt numera. För det finns en och annan fördel med tidningen.

1. PERSONERNA Mitt i är ganska bra på att inse vikten av människor – de har vett att dra upp så många ansikten som möjligt på ettan (i senaste numret av Södermalms-delen sex stycken på fem puffar).  Casetanken som genomsyrar tidningen är klassiskt kvällstidningstänk.

2. DISPOSITIONEN Första nyhetsuppslaget har en enkel, funktionell mall som alla tyvärr inte verkar kunna hantera. Men man har dynamiken: två längre knäck, större och mindre notiser. Man har också vett att lugna ner nyhetsdelens bakvagn med rena textknäck på annonssidorna. Det blir rent, lättläst.

3. AMBITIONEN Trots att tidningens resurser förmodligen är rätt begränsade försöker man ändå göra ambitiösa illustrationer – exempelvis grafiken i senaste numret av Mitt i Södermalm. Just i det fallet fungerar det inte riktigt. Men viljan finns där. Det är nästan det viktigaste, faktiskt.

Men tidningen dras också med ett antal estetiska problem.

1. FÄRGERNA Mitt i har inte lyckats samordna signalfärgerna på ett bra sätt. Den röda vinjettfärgen fungerar fantastiskt bra, men det är också allt. Notisvinjetten “I korthet” signaleras av en smutsgul färg med ett flertal färgplåtar inblandade, notiserna på startuppslaget – liksom alla faktarutor – ligger dessutom på en svagt grön färgplatta och avdelas med en starkare grön linje. Det blir för många olika färger utan funktion. Och som en bonus blandar tidningen in en blå färg som används i ryckcitat – och … rubriker. Det är fasansfullt onödigt. Färgen fyller ingen funktion över huvud taget.

2.TYPON Mitt i skulle tjäna på att inkludera sin grotesk i nyhetsmallarna. Deras antikva är föga vacker, men väldigt funktionell – kraftig med tydliga seriffer. Men för att bli bättre på att skilja ut material borde de använda den grotesk de redan har i större utsträckning. Deras dårader är inte heller vackra: de ligger för långt från resten av texten för att skicka en naturlig signal, och behövs i stort sett aldrig.

Mitt råd: plocka in någon utifrån. Det skulle bli så mycket bättre.

Skrytpriser

Kvällen den 25 maj i år valde jag att spendera på Nalen.

Så här i efterhand frågar jag mig varför.

Society for News Design Scandinavias redigeringspris är, som så många andra priser, ett äckligt vältrande i ryggdunkningar och smakpoliseri, där kvällstidningshantverket inte har någon som helst plats. Visst, vi brukar alltid ta pris i någon kategori. Men då är det uteslutande uppslag bestående av en rubrik och en bild som vinner, ett hantverk en journalisthögskolestudent skulle klara med händerna bakbundna.

Kvällen kröntes givetvis av en fullständigt oläslig kultursida som tog hem guld för bästa design, vilt ackompanjerad av musikalartisten Fredrik Swahn som någon idiot hyrt in för ändamålet (mina pengar fick han som tur var inte, jag smög in utan registrering lagom till middagen). Det hela hade bevisligen urartat redan på planeringsstadiet.

Från bordet intill lutar sig nattchefen för Verdens Gangs sportbilaga över min axel. “Det här är ju löjligt”, muttrar han. “Vad fan gör vi här, egentligen?”.

När dansbandet ska gå på scenen skjuter jag in stolen och går därifrån.

På vägen hem trampar jag i kräks.

Det är kvällens höjdpunkt.

Back

Så var det med det.

I höstas, när jag tänkte lägga ner bloggen, radera den, skrev A4-Pelle att jag kanske skulle piggna till frampå vårkanten. Så fan heller, tänkte jag när jag såg kommentaren. Inte en chans. Jag är klar med den här jävla bloggsoppan.

Alla postironiska, mediahippa kultursidebloggar som på ett eller annat sätt involverade Björn af Kleen gjorde mig spysjuk. Den här förbannade Gycklargruppen med sitt sarkastiska, elaka sätt, alla tusan så skarpa analytiker som jag kände mig underlägsen, alla stilrena bloggskal jag inte fattade hur man tillverkade. Den tillhörigheten hittade jag aldrig.

Och Block gav mig fruktansvärd prestationsångest – det visade sig att några tidningsmänniskor vars arbete jag respekterade läste och kommenterade mig. En fruktansvärd upptäckt. Plötsligt kände jag ingen kreativitet alls, eldade inte upp mig över saker, kände en press att vara skarp och prestera som borde vara förbehållen plan fem på Aftonbladet.

Dessutom: anonymiteten. Den var en förutsättning, allt annat hade gjort mig nervös. Men det kändes konstigt att skriva om min egen tidning, Aftonbladet, på det sätt jag gjorde. Så i fortsättningen vet ni. Där jobbar jag.

BLOCKS VIKTIGASTE GRUBBLINGAR UNDER FRÅNVARON:

1. Kvällstidningsgrafik. Finns det utrymme för fördjupad, dramatisk och lättillgänglig grafik i kvällspress – med de fullständigt utarmade grafikavdelningar både vi och Expressen har numera? Finns behovet? Vilka nya grafiska ingångar finns det i kvällstidningsmaterial – hur lär vi oss att identifiera dem på ett bättre sätt? Vad kan vi lära oss av DI om att hantera siffermaterial grafiskt? Jävligt viktigt, allt det här. Och krångligt.

2. Dödsmetall. Hur kan jag ha missat dödsmetallen så kapitalt i min musikaliska utveckling? Vilka faktorer spelade in? Om jag i ett tidigare skede än i våras upptäckt Possessed, Bathory och Morbid Angel – hur hade jag sett ut? Vilka kompisar hade jag haft? Hade jag fortfarande druckit?

3. Livets cementerade inriktning. Om jag inte hade haft journalistiken – vad, i hela helvete, hade jag i stället lagt all den här vanvettiga tankemödan och energin på? Hade jag varit lika insnöad, eldat upp mig lika mycket vad det än var, var jag än hamnat, vad jag än gjort? Är det sådan här jag är, eller har yrket gjort mig sådan?

En bloggares ömma farväl

Alla löften om formanalyser och fördjupning har varit omedvetet skitsnack. Det här blir min sista post.

Det känns givetvis konstigt att prata om farväl. Precis lika konstigt som det känns att Katrine Kielos plockades upp av Expressen efter bara några månader som bloggare, och precis lika konstigt som att annonsörer väljer Karolina Lassbos blogg för att marknadsföra sin vara. Bloggvärlden är en bubbla, en ickeexisterande existens. Ett vakuum i det riktiga samhället.

Fyra månader. Så lång tid tog det innan jag tappade tålamodet. På fyra månader hann jag tröttna flera gånger om, få dåligt samvete, börja om och tröttna igen. Japp, så är det. Jag slutar för att jag har tröttnat.
Lidbom hade rätt, jag jobbar på kvällstidning. Redigerare på Aftonbladets nattredaktion. Nu kan ni som fortfarande läser Block – och är intresserade – ta en repa till genom analyserna, kanske se dem i ett nytt ljus.

Skicka ett mail om ni vill. Syns kanske på mjölkbaren. Eller på plan 5.

Hej.

.SE och verkligheten

Så här kan man uttrycka det: jag har fan inte haft någon lust. Och när tiden blir kortare är det Block som blir bortprioriterad. Jag vet inte om ni upplever det som en förlust. I så fall: se varje post som en bonus hädanefter. Det gör jag.

Så här kan man uttrycka det: .SE är som huvudpersonen i Bret Easton Ellis “Glamorama” – mer attraktiv på ytan än inuti. Så här ett par veckor efter premiären har tidningens största tillgång, halvberlinern, visat sig vara även det största problemet. Det ger .SE en tydlig profil – men gör fördjupning och matig läsning totalt omöjlig. Sidorna är uppbyggda som tabloidsidor, men rymmer rimligtvis mycket mindre. Man läser den snabbare än innehållsförteckningen på mjölk. Det enda som, med tidningens annonsandel, skulle kunna undvika det problemet är fler sidor. Och enligt ryktena är det svårt att åstadkomma på grund av just formatet.

Formen, då. Jovars. Den håller hög lägstanivå och har snott både ett och annat från Aftonbladet – bland annat signalfärg, rubrikspråk och redigerare. Det är rätt saker att sno. Men det gör också .SE till lillebror. En sits man inte borde vara nöjd med.

Tillbaka

Semestern är slut. Jag är tillbaka. Men ibland måste man bjuda sina vänner på söndagsmiddag.

Därför blir det inte mycket mer än så här i kväll. I morgon kommer .SE ut med sitt debutnummer – det kommer en utförligare formanalys så snabbt som möjligt.

Fram till dess: Fibes Oh! Fibes – “Can’t be so”.

.SE har redan misslyckats

När jag tar semester passar Schibsted naturligtvis på att presentera sin nya gratistidning. Jag tvingas avbryta min paus. Grattis, Pitkänen. Du hade rätt. Välkommen till ett hårdnande medieklimat, .SE.

Sakari har redan talat om vad det handlar om. En ungdomsorienterad produkt i Kalle Anka-format (även kallad halvberliner), ett komplement för att sluta Schibsteds tidningskonsumentkedja. Ett desperat försök. Som till viss del verkar fungera.

DET HÄR TALAR FÖR .SE: Formatet är praktiskt. Den går att läsa överallt. Den klarar förlust med en stark koncern i ryggen – och har, till skillnad från Metro, hyfsat obegränsade materiella resurser. Den kan surfa på Aftonbladets varumärke.

DET HÄR TALAR MOT .SE: Den är sist ut – Metro och City har rutin, och sitter dessutom på etablerade platser på marknaden. Den ser – att döma av ettadummyn – ganska för jävlig ut. Ska man attrahera en målgrupp upp till 35 måste ramarna för hur en nyhetstidning ska se ut SKAPAS, inte kopieras från Aftonbladet. För att inte tala om från webben, där en hel del inspiration verkar ha hämtats. Tidningen kommer dessutom att gå med sådan brakförlust att Schibsted inte kommer att orka fortsätta efter 2008. Förmodligen.

Och så ett litet ps. Semestern tar naturligtvis slut 1 oktober. Inte september, vilket jag så förvirrat påstod i min förra post. Säger en del om hur utarbetad jag inte vill inse att jag är.

Syns. I oktober. 

Semester

Det har blivit rätt mycket på senaste tiden. Jobb, mest. Massor av jobb. Vilket förmodligen har märkts här.

Därför tar jag semester från Block ett par veckor. Tillbaka 1 september. Då med en komplett analys av Metro – och strax efter det Stockholm City.

Ha det bra. Vi ses.

Jo, det är ett jävla tjat…

… men det verkar faktiskt som att jag hade rätt om Schibsteds nya projekt.

Läs Dagens Media här, här och här.

Och ta sedan en egen stund. Fundera. Lägg pannan i vakdjupa veck. Säg sen: det här kommer att funka – och mena det.

En tidning är en tidning är en tidning

Sakari Pitkänen, Metro (vars nyputsade form jag ska återkomma till), säger följande: Shibsteds hemliga projekt är en ny gratistidning. Den ska vara i A4. Den ska heta Punkt.se. Loggan ska vara i samma typsnitt som Aftonbladets. Och tidningen ska vara redigerad som en webbsida.

Det kan egentligen bara handla om en sak: Aftonbladet vill föryngra sitt varumärke och sno yngre läsare för att inte tappa annonsörer. Med lite häftiga webb-referenser, ett coolt namn. En ny form. För nämnde jag att, eh, tidningen ska vara redigerad som en webbsida?

Punkt.se:s form kommer inte att fungera, om Pitkänen har rätt. Så är det bara. Webben är webben – en tidning en tidning.

Ingen Silow i världen kan ändra på det förhållandet.

Tidningarna, oron, pseudonymerna

Jag är romantiker.

Det ligger i min natur att då och då inte se verkligheten. Jag ser ett valt utdrag. Jag beskär mig själv.

Tidningar är det jag väljer att se. Meningar som trycks på papper är mitt jobb, min fritid, min nattsömn. Därför kopplar jag ifrån varje gång någon avfärdar tryckt medias framtid. Och därför pustade jag ut när jag läste den här rapporten.

Jag vägrar tro på dagstidningens utdöende. Jag grundar det inte på någon rapport, jag har ingenting att backa upp den förhoppningen med. Jag bara vägrar. Det är löjligt att erkänna hur mycket tidningarna betyder för mig. Men jag gör det. Jag erkänner.

När jag var tolv läste jag Jolo. Och Bang. Jag ville springa med manus genom Klara. Och längtade efter att få en förkortning att hänga upp mitt liv på. Det går sällan en vecka utan att jag grämer mig över att ha missat tiden när det verkligen var så.

På jobbet brukar de klaga på att jag är distanslös och gräver ner mig för mycket i arbetet. Det är jag inte. Det gör jag inte. Men jag är en romantiker, ovillig att släppa det jag tycker mest om.

Som skulle må bättre om dagstidningen fortsatte finnas. Om alla tidningshusen flyttade tillbaka in till stan.

Och förkortningarna kom tillbaka.

Danielsson avgår…

… men bara Aftonbladet och Expressen, via Dina Pengar, behandlar det faktum att han har kvar sin lön på 81 500 kronor i månaden – under två år. Mycket, mycket konstigt.

Varken Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter berör ämnet. Det handlar inte om morgon- eller kvällstidning. Det är rutten journalistik.

NYTT! Aftonbladet recenserat

Tryckfrihetens dag. Då passar jag på att publicera min recension av Aftonbladet. Passande nog har föremålet för min recension valt att göra årets mest vågade publicistiska grepp – precis i dag.

I både papperstidningen och på webbsidan uppmärksammar Aftonbladet tryckfrihetens dag genom att byta ut sin logga mot ordet “Tryckfrihet”. Resumé skriver om det och hela klabbet här.

Nu är de fyra största Stockholmstidningarna avklarade. Jag fortsätter med Metro och Stockholm City. Håll utkik.

Nya BT – en ful tabloidhistoria

Danska BT blir tabloid, skrev Martin Jönsson i går.

Men tyvärr har man lyckats sämre än alla svenska dagstidningar. Den ser … inte för jävlig ut, kanske … men trist, stillastående, färglös. Det enda som ser bra ut är SvD-kopian “M” magasin på söndagar. Dessvärre har man, liksom SvD, valt en antikva som rubriktypsnitt. Varför är en gåta.

För er som trots min sågning, och mot all förmodan, skulle vilja bilda er en egen uppfattning – läs här. Klicka på “Praesentation af avisen” i övre högra hörnet. Det blir lite av en mardrömsupplevelse. Jag lovar.

Så röstade jag i Svenska Designpriset

Det var ett svårt val. Men till slut föll min röst på Sydsvenskan. De har lyckats göra en varm, mänsklig och tilldragande tabloid med lättlästa typsnitt, karaktärsstarka avdelningsvinjetter och – det hjälper avsevärt – riktigt bra foto.

Så här röstade jag annars i Svenska Designpriset (även om de flesta kategorier vida överstiger min ringa bedömningsförmåga):

• 1Ab, redaktionell print – bok: “Rätt murat och putsat”, j.design kommunikation (Johan Åström). En enkel och snygg form med relief på omslaget (om jag fattat rätt).
• 1Ac, redaktionell print – magasin: Tidningen Vi, Pompe Hedengren & Carl-Anders Skoglund. Stora ansikten på omslaget, rent, kraftfullt – ett riktigt nyhetsmagasin.
• 1Ad, redaktionell prinst – kundtidning: Inspire, Appelberg. Fantastiskt snyggt rubriktypsnitt. Gör dessutom vad de utger sig för att göra. Inspirera.
• 1B, redaktionell webb: Rädda barnen Effekt, Doberman. Varmt, barnigt. Stor kontrast mellan fett och tunt typsnitt. Navigering kan jag inget om.
• 2Aa, information print: Gysinge handbok no 8, Grand (Jonas Clefström). Sobert, funktionellt och snyggt. Inga pretentioner. Sånt gillar jag.
• 2Ab, information print/årsredovisningar: Västra götalandsregionen, Magnus Bergström. Aftonbladets omslagsidé var bättre, men allt som allt blev den för rörig. I Västra götalandsregionens bidrag är färgskalan snyggt återkommande, de fasta momenten enkla att greppa. Och så ser den bra ut. Såklart.
• 2B, information webb: NK, Tewonder AB (Jessica Olander, Staffan Berg). Bra kontrastverkan, enkelt och snyggt. Dessutom fina typsnitt. Navigationen? Inte en susning.
• 3Aa, identitet print – förpackning: Stadsbiblioteket, BAS Brand Identity. En kul idé i snyggt utförande. Syns bra på stan.
• 3Ab, identitet print: Här lade jag ner min röst.
• 3B, identitet webb: www.ljusarkitektur.se, Celebration Studios (Markus Ojanperä). Lätt att fatta, anpassad efter ämnet. Företagets faktiska produkt skulle väl i och för sig kunna få synas i stället för en himmel.
• 4A reklam print: Lär känna mannen bakom koppen, Fältman & Malmén (Anders Eliasson). Smart idé som får ta hela utrymmet. Funkar bara för att målgruppen känner igen koppen.
• 4B reklam webb: Marie Fredriksson, Flatemate (André Högberg). Kommer förmodligen inte att vinna. Men jag gillar den. Marie var nog vansinnigt nöjd.

Typsnitt jag skulle vilja slakta så rått och utdraget som möjligt

Sedan Apples gränssnitt blev standard på alla persondatorer har allmänheten fått tillgång till begreppet typsnitt. Och till själva typsnitten. Det känns ofta för jävligt.

Listan här ovanför visar några av de, enligt Blocks oändligt stora antal korrespondentögon, absolut fulaste – och de värst missbrukade genom historien. Alla med så mycket karaktär att de blir karikatyrer av sig själva. Alla fallna i orätta händer. Utskrattade befinner de sig numera i typografins dödsrike – på reklamaffischer för byloppisar, i loggor för småföretag på landsbygden, på lappar i tvättstugan.

Frågan är om det någonsin blivit så utan Word. Hade DN På stan använt Braggadocio i loggan? Hade Aftonbladet använt Comic Sans i sina pratbubblor? Kanske. Kanske är Word dödsbringaren. Jag tror det. Nu går jag och lägger mig.

BONUS! DE MEST UTARMADE TYPSNITTEN:

• Times New Roman. Pop gjorde en hel tidning med den antikvan. Det var på 90-talet. Nu har Times New Roman blivit ett folkligt, överanvänt typsnitt som ingen vill ha. Närmar sig byloppisstatus.
• Helvetica Neue Ultra Light. Tyvärr en familj som de allra flesta kommer att ha tillgång till inom en snar framtid – och som de flesta tycker är snygg. För attraktivt för sitt eget bästa. Snart i en tvättstuga nära dig.
• Courier New. Ett tragiskt livsöde. Har funnit sitt översnitt i American Typewriter, som är varmare och mer lättanvänt. Redo för soptippen.

Sydsvenskan dumpar också Quark

Jag vet inte om det är offentligt. För mig var det nytt.
Sydis byter till InDesign. Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Liksom för de flesta redaktioner i Sverige blir Quark ohållbart som standard i längden – Adobes CS-paket är mer prisvärt. Hur tråkigt det skälet än må vara.

Det verkar ha hänt en del där i Malmö. Efter formatbytet har Sydsvenskan shejpat upp sin form ordentligt – och blivit Sveriges kanske mest attraktiva morgontidning. Delvis tack vare det specialritade typsnittet, designat av Peter Bruhn, i logga och avdelningsvinjetter ser tidningen originell och trevlig ut.

Kolla exemplet till vänster.

Det ska bli spännande att se om formen – kanske framför allt i bilagorna – påverkas av programbytet. Redigerarsjukdomar har uppstått på de flesta tidningar som gått över till InDesign. Frågan är om stela Sydis tillåter något sådant.

Vi får se. Någonstans hoppas jag ändå på det.

Det här med anonymiteten

Ni vet, förhoppningsvis, inte vad jag heter. Det tycker jag är bra.

Det kan verka löjligt och pubertalt att jag inte går ut med mitt namn på en blogg som till synes inte avhandlar några värre grejer. Det kan det. Jag tycker, och har tyckt redan från början, det till viss del själv. Men det finns en enkel förklaring: jag är ärligt talat lite skraj för vad min arbetsgivare skulle säga.

Det är fullt möjligt att jag är ängslig i överkant. Det vore i så fall inte första gången. Fast ändå.

Det finns dessutom bra sidor av anonymiteten. Ni har inga förutfattade meningar (ett fenomen som enligt min uppfattning frodas alldeles särskilt mycket i mediebranschen) – och jag kan skriva vad fan jag vill utan självcensur.

Jag är skitdålig på att ljuga. Skitdålig på att dölja saker. Därför avslöjar jag mig säkert förr eller senare. Men till dess.

Blocks önskelista, tidningshösten 2006

Svenska dagstidningar ligger i startblocken för hösten. Risiga sommarvikarier kickas ut, duktiga anställs. De fasta kommer, förhoppningsvis, utvilade tillbaka från stränder runt om i världen. Ett nytt år. En annan tidning.

Det borde vara rena rama formexplosionen. Det är det inte. I stället ser tidningarna tråkigare ut än på länge. Så det här händer i höst – om jag får bestämma:

• DN GENOMGÅR EN TOTALFÖRVANDLING. Torbjörn Larssons första månader på jobbet blir en mardröm för Dagens Nyheters anställda. Han sätter flera chefer i karantän (läs: på “administrativa” uppgifter) och anställer tio rättslösa kvällstidningsredigerare för att shejpa upp A-delen. Det tar skruv. Halva redaktionen säger upp sig i protest. Torbjörn värvar Expressenskribenter till de tomma stolarna.
• NY GRATISTIDNING STARTAS. Snabbt som ögat jobbar Silow och Körnung fram en gratistidningsdummy – två dagar senare kommer första numret ut i Malmö, Göteborg och Stockholm. Formmässigt påminner den om en kvällstidning. City biter sig i hälen av vånda. Metro gör patetiska försök att bli “hippa och nere med det”, som Sakari Pitkänen så tragiskt formulerar det.
• RICKARD FRANK FÅR EN KNÄPP. Under ett uppföljningsmöte med Dagens Industris formgrupp tar Frank upp att man “kanske borde ha rivkant på alla bilder, och sätta rubrikerna i gult – bara för att öka överraskningsgraden”. Ingen vågar ifrågasätta. Dagens Industri tappar hälften av sina prenumeranter. Det kommer senare fram att Frank just den dagen suttit ute i solen lite för länge.
• TORBJÖRN LARSSON SPARKAS. Larsson bygger om sitt kontor bakom DN-skrapan – han slår ut fyra väggar, köper vit sand för tiotusentals kronor och hyr in flera apor från Cirkus Maximum. När chefredaktören börjar spela “Papaya coconut” på dånande volym (som ett led i personalutvecklingen) över redaktionen är det nog. Larsson ersätts, i början av december, av Lena K Samuelsson, Monica Gunne, Marika Finnsjö, Maria Schottenius och en liten häst. “Vi ville inte ha fler män. Det är bra med lite balans”, förklarar styrelsens ordförande Thomas Axén för Dagens Media.
• BLOCK GÖR OM SAMTLIGA STOCKHOLMSTIDNINGAR. Efter en spektakulär tidningshöst vill samtliga dagstidningar i Stockholm känna trygghetens varma vantar läggas om deras mallsidor. Block förbarmar sig. Såklart.

Tack, Kjell

Kjell Häglund skriver det mest sansade inlägget i Katrine Kielos/Isobel Hadley-Kamptz-debaclet. Och han tycker som jag. Läs hans krönika i Dagens Media här.

Mycket att göra, Torbjörn

Förresten. Min flickvän hann bara sporten och nyhetsdelen av DN i dag – så fort hon började ögna kulturens förstauppslag så somnade hon.

Så är det, Larsson. Du har en del att göra.

Schibsteds hemliga projekt – en affärstidning?

Svenska Dagbladets Anna Körnung och Aftonbladets Niklas Silow har tillfälligt lämnat sina hemredaktioner – för ett hemligt projekt inom Schibsted. Dagens Media, liksom många andra, väljer att spekulera i – tatadada – en ny gratistidning.

Spekulationerna är inte alls dumma. Schibsted inser med all säkerhet hur de måste locka den nya tidens mediekonsumenter (de som inte anser att man ska behöva betala för en stunds underhållning på tunnelbanan). Och de har tappat viktiga annonspengar till de befintliga gratistidningarna Metro och Stockholm City.

Silows och Körnungs projekt kan visst vara en gratistidning. Men en faktor, även om förklaringen kanske är lite väl uppenbar, tyder på något helt annat: Anna Körnung är chef för SvD Näringsliv. Varför väljer man en sådan specialkompetens om den inte ska utnyttjas?

Schibsteds hemliga projekt kan vara en ny affärstidning. För det är vad koncernen saknar. Fast jag reserverar mig.

Torbjörn Larsson kan skrämma liv i DN

Torbjörn Larsson. Han som fick Aftonbladet på fötter. Han som grät i tidningens lokaler i Globen när de gick om Expressen. Den osentimentale, hårde, framgångsmaskinen Torbjörn Larsson.

Nu tar han över Dagens Nyheter – det är jag knappast först med att kommentera. Men även om det mest innebär problem för DN:s medarbetare (han har ett erkänt obehagligt temperament och ryggar dessutom inte för att sparka, flytta runt och ta in folk hur han behagar) så finns det inget besked som skulle kunna vara mer positivt för tidningens läsare.

För jo, Larsson har en förmåga att skaka om Sveriges största morgontidning. Till sin nya tidning säger han att DN måste intressera sig för “det som händer runt hörnet och kunna överraska”. Samt att “vi ska se över redigeringen och successivt förnya delar av innehållet”. Exakt det som jag klagade på i min recension av tidningen.

Jag säger som Redaktörn (länk nedan, varifrån jag även snott bilden): det är akut. Och finns det någon som kan ändra på landets tröttaste tidning så är det Torbjörn Larsson. Företagsledaren Larsson. Arge Larsson. Men framförallt – tidningsmakaren Larsson.

Så här skriver andra bloggar och tidningar: Vassa Eggen, Redaktörn, Martin Jönsson, Dagens Media.

UPPDATERING ETT PAR MINUTER SENARE: Rabulist.se har gjort en spännande upptäckt – nye chefredaktörens privata bilder. Dags att börja lösenordsskydda, nu när man tar klivet tillbaka in i rampljuset?

UPPDATERING MYCKET SENARE: Och japp, där togs bilderna bort. Nu är Torbjörn Larsson en offentlig person igen.

Computer Swedens värsta grafiska tabbar

Bakgrundsstoryn är simpel. Killen som bodde i lägenheten före mig prenumererade på Computer Sweden, och glömde att ta med sig tidningen när han flyttade. Jag stör mig lika mycket varje gång den kommer. Och glömmer att ringa honom exakt lika ofta.

Jag har förstås varit tvungen att läsa den. Här kommer den kvalificerade sågningen:

• ETTAN: Logotypen är det absolut viktigaste – ett varumärke, en igenkänningssignal, något läsaren ska få en viss känsla för. Computer Sweden lyckas sådär. Och resten av ettan är ännu sämre. Något tidningen verkar dras med generellt är rubrikstorleken. Om det var integrerat med resten av formen: fine. Men det är det knappast. Resultatet blir att de journalistiska drag man eventuellt skulle kunna skönja i redigeringen försvinner helt. Rubrikerna blir, inte så mycket i exemplet här bredvid som i mina andra exempel, intetsägande och helt ointressanta. Eller vad sägs om “Het höst” eller “Ständiga krascher” som topprubbar? Jag skulle i alla fall inte köpa skiten. Vidare ser toppuffen klumpig ut, i sin feta antikva. Dessutom är puffarna i spalten för många, vilket gör dem svåra att ta till sig. Jag saknar också någon typ av grafiskt element, i stil med en färgplatta och kanske en puff i större grad. Man har försökt att variera puffarna med “Citatet”. Men den är för svag. Och det hela blir bara dåligt.
• NYHETSSIDORNA: Computer Swedens nyhetsvinjett är kanske det snyggaste i tidningen. Tyvärr. Brödtext och ingress är det inget fel på – och de röda, extrafeta ingångarna i början av varje knäck gör nyhetsartiklarna föredömligt pedagogiska och lättlästa – men på tre- eller fyrspaltiga nyhetsartiklar märks rubrikgradens negativa inverkan extra tydligt. Utrymmet blir för litet, och rubrikernas innehåll förminskas följaktligen till … ingenting alls. Redigerarna är förmodligen inte dumma i huvudet. De har bara ingen plats att sätta bättre rubriker. Det finns mycket mer att gnälla över – men ett par saker kan enkelt åtgärdas. För det första: faktarutorna är tråkiga och textiga. Lägg en färgplatta under, och voila – det kan till och med lätta upp texttunga sidor. Bildtexterna är också undermåliga. För att skilja ut dem mer, och skapa dynamik i knäcken, skulle CS exempelvis kunna använda versala bildtextrubriker. För någonting måste de göra. Rätt snabbt, faktiskt.

Nedläggningar

Jaha. Och nu lägger Isobel Hadley-Kamptz ner, strax efter Katrine Kielos. Tråkigt. Men så var det med det.

Isobel upplever kritik och till och med hat från läsarna: “Ni kommer för nära, ni tycker att ni känner mig.” Det väcker en ganska intressant fråga: hur mycket ska man tåla som bloggskribent?

Mycket. Tycker jag.

På internet verkar de mest harmlösa personer bli kompletta galningar. Internet är snabbt och, i alla fall till synes, anonymt. Det är lättare att vara elak mot någon om man slipper ta ansvaret. Fråga vilken nyhetsreporter som helst. Ingen slipper könsordsmejlen.

Men tar man plats, väljer man att skriva för vem som helst (för alla som bloggar vill bli lästa, det ligger i sakens natur) då måste man tyvärr räkna med att alla kanske inte älskar en. Ju fler som läser, desto större risk för personangrepp. Jag säger inte att det är önskvärt. Jag säger att det är en risk. En risk man oundvikligen tar.

Jag förstår Isobel, och jag lider med henne om personangreppen har blivit för tunga. Men hon kanske har gjort rätt i så fall. Bloggar är kanske inte hennes forum.

NYTT! Expressen recenserad

Publicerar nu min tredje recension av en dagstidning – det är Expressen den här gången. Du hittar den längst upp till höger, under “Recensioner – dagstidningsform”.

När ni är klara, läs Metrogrundaren, matgalningen och numera Seoul-bon Pelle Anderssons fantastiskt kunniga affärstidningsrecension “Affärspress: 10 ronder i tidningsform”, även om han och jag inte riktigt har samma sätt att se på saker.

God tur.

Småstadshelg

• Antal koppar kaffe: 4 (starkt, svart)
  
• Antal köpta tidningar: 5 (Expressen, Aftonbladet, DN, ATL, Tv-guiden)
  
• Antal telefonsamtal med kollegor: 2 (inte så mycket jobbsnack)
  
• Antal promenader: 1 (400 meter bortom postlådorna)
  
• Antal EM-jubel: 0 (så noga tittade jag inte)
  
• Antal inställda cykelturer: 1 (till hennes vansinniga förtret)
  
• Antal minuter till bussen hem: 23

UPPDATERING MÅNDAG 14.35: … och här är soundtracket till min hemkomst – Human League “Don’t you want me”, Joy Division “Love will tear us apart”, Lily Allen “Alfie”, T.O.K. “Money 2 burn”.

Korrekturkatastof

Via Vassa Eggen snappade jag upp filmtidningen Ingmars tragiskt felstavade omslag (katastroffilmer blev katastoffilmer, se bredvid - originalinlägget hittar du här). Det kunde ha känts som början till slutet för svensk stavning - men det är faktiskt redan åt helvete.

Blocks vidsträckta medieöron hör nämligen att Expressen har dragit in korrekturet på nattredaktionen. Vad vet jag. Det kanske inte är någon stor affär i Marieberg. Men för mig känns världen genast lite sämre, lite skevare och aningen - bara aningen - mer obildad.

Expressen är en stor tidning. Har starkast fäste i förorter och bland lägre utbildade (det må låta fördomsfullt och är inte vetenskapligt belagt, men kan nog kallas en kvalificerad gissning på gränsen till sanning). Hur man än ställer sig till kvällstidningar betyder Expressen en del för svenskarnas språkkunskaper. I alla fall de svenskar som behöver det mest. Och då tar de alltså bort korret.

I Ingmars fall beror det förstås på slarv. I Expressens på bristande ansvar. Men i förlängningen kan resultatet bara bli ett: att folk generellt börjar stava sämre. Eller, kanske snarare, en allmän känsla av att stavning inte är så jäkla viktigt. Att man kan skriva lite hur som helst. Att det inte gör så mycket. Och det ger mig rysningar.

Anteckna! Korrläs alltid omslag en extra gång. Anteckna! Ska ni spara, spara inte på kvalitén - ni skapar ett särskrivningsinferno.

Dagens terrorfajt…

…gick rätt enkelt till Aftonbladet. Med ett riktigt slagkraftigt startuppslag – innehållande en jättegrafik och rubrik i 200–250 punkter – var det Verdens Gang-klass på attraktiviteten.
Som en bonus – helt i Sigge Eklund-upptäcker-en-intressant-detalj-stil: i ingressen på Expressens 14-15 står det “Här, vid en topphemlig videokonferens …” och bredvid publiceras en Reuters-bild på president Bush, i full färd med en videokonferens. Frågan är: hur topphemlig var videokonferensen om Reuters var närvarande?

Jaja.

Nykter och blixtrande sjuk

Fan.
Jag hade hoppats få slippa skriva om det här.
Jag trodde kanske att det inte var så farligt. Och egentligen: det är det väl inte, inte än.

Saken är följande: jag åkte fast för en grov rattfylla för fyra år sedan, var på väg att bli utkastad från jobbet för att jag stank sprit på morgnarna, tog inte hand om vare sig jobb, vänner, lägenhet eller någonting, började i gruppterapi – Minnesotamodellen – och blev nykter.

Det gick bra, och fort.
Så fort att jag inte trodde att jag behövde AA efteråt. Jag var väl där en gång, men sedan flyttade jag runt i flera år och drog mig för att börja, för det är alldeles för känslomässigt påfrestande om man ändå ska flytta igen.

Så så blev det. Jag var varit grupplös i två och ett halvt år. Och nu märker jag hur jag börjar tänka sjukt igen. Jag öppnar en kyl hos en kompis som inte är hemma. Där står en starköl. Och min kropp kommer liksom ihåg hur det känns.

Det är då jag överskattar mig själv.
Jag tänker: jamen, en öl. EN öl. Vad fan gör det. Klarar man sig så här bra, så här som jag har gjort, då är man kanske inte alkoholist. Och då kan jag ju dricka den här ölen.
Sen stänger jag kylskåpet igen.
För jag är alkoholist.
Och någonstans så fattar jag att jag måste bli påmind om det.

Någon som vet en bra grupp på söder?

Så skiter man i sina läsare

Miljontals svenskar såg finalen i schlager-EM. Miljontals såg årets sista “Allsång på Skansen”. Herregud, miljontals ser till och med en manisk komiker leda ett kändissångprogram på fredagskvällar.

Svenskarna älskar sin tv. Och det fattade Aftonbladet och Expressen hyfsat snabbt. Kvällstidningarnas tv-bilagor säljer i vansinniga upplagor – trots att de layoutmässigt i stora drag ligger tjugo, tjugofem år efter modertidningarna. Det visar hur stor marknaden är. Och tv-bilagornas slapphet och slöhet, både form- och innehållsmässigt, visar hur nyttigt det skulle vara med ny konkurrens.

Grejen är följande: när jag bläddrade igenom Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter slogs jag av en gemensam, publicistisk olycka. Båda tidningarnas tv-bilagor såg ut som skit. Tunna. Fula. Färdiga EPS-filer. Bara att montera. Inget mervärde. Inte ett något.

Jag bryr mig väl egentligen inte om att varken Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet bryr sig om sina läsare, men jag stör mig på arrogansen som ligger bakom deras brist på tv-journalistik.

Visst, morgontidningar brukar av hävd inte sänka sin nos mot tv-kändisar. Men – och lyssna noga nu – det behöver inte betyda att det står skrivet i sten. Man kan göra något nytt. Producera god journalistik och ge läsarna vad de vill ha, till exempel.

Är det SvD och DN som inte känner sina läsare? Eller är det jag som inte känner SvD:s och DN:s läsare? Jag återkommer i ämnet.

Katrine Kielos borde inte få kalla sig recensent

Lokaltidningen, 2001. Jag ska recensera en skiva för första gången i mitt liv. Jag har ångest. Det är så lätt att inte vara tillräckligt inlyssnad, att missa viktiga detaljer. Att skriva först. Och komma till insikt senare.

Av den här anledningen slutade jag att recensera skivor. Jag visste att jag aldrig skulle kunna vara så bra påläst varje gång, det blev ett problem snarare än ett nöje. Därför sket jag i det. Recensionerna på Block har jag ångest för varje gång. Det skulle förmodligen inte bli bra annars.

Jag är sent ute. Men vad jag sett har det här bara avhandlats i en kommentarstråd på Katrine Kielos egen blogg, trots att en sådan blunder förtjänar mer utrymme: Kielos recenserar Anneli Jordahls bok “Var kommer du ifrån?” i Expressen men verkar ha struntat i att läsa boken. I DN, något senare, skriver Jordahl själv såhär:

Katrine Kielos skriver att boken innehåller intervjuer med Majgull Axelsson och Elsie Johansson. Det gör den inte. Det står att jag intervjuat Stig Larsson, Ulf Lundell och Bo Widerberg. Det har jag inte, däremot rymmer boken essäer om deras författarskap.

Det är slarvigt, pinsamt, oprofessionellt – och helt oförlåtligt. Det är därför man ska göra sina misstag som lokalreporter på en lokaltidning. Och det är så det går när man överskattar sig själv och sin förmåga.

Låt Kielos fortsätta jobba på sitt departement eller vad det nu är. Låt henne ha sin blogg. Men snälla, någon, avlägsna henne från det tryckta, offentliga rummet. Hon är en förolämpning mot alla som försöker jobba i den här branschen.

NYTT! Dagens Nyheter recenserad

Jag har en lågperiod. Hjärnaktiviteten är halvkvävd. Det är sånt en månads semester kan göra med en.

I väntan på att huvudet kommer igång: här är min recension av Dagens Nyheters form. Förhoppningsvis blir intervallerna – både mellan inlägg och recensioner – lite kortare i fortsättningen.

Och som en formbonus om ni orkar gå och köpa någonting whatsoever i hettan: Oruprepet i Ondskan #2. Det enda formgivna i den tidningen.

I stället för musik: semester

Jag har fattat att hela den här bloggrejen handlar om att uppdatera. Skriva ofta. Snabba informationsflödet, hungriga nyhetssamhället, o.s.v. Annars lessnar läsaren generellt.
Well. Jag har ritat sidor. Varit strängt upptagen. Semestrat, druckit läsk. Sånt.

Men planen är att vara tillbaka nu. Därför mjukstartar jag höstens bloggande med en rätt lättsmält, och från ämnet fullständigt avvikande, lista. Här har ni topp-fem …

… saker utan blogg

1. KVINNAN. På äventyr i världen mestadels, i alla fall nuförtiden. Men när hon är hemma är hon så oumbärlig att jag ibland inte vet riktigt vad jag ska göra utan henne. Äta, sova, saker blir aldrig riktigt likadana.

2. JOBBET. Det är faktiskt sjukt vilken lojalitet man kan känna mot en tidning. Vilken glädje det kan vara att komma dit, hur totalt man uppslukas av den. Jag är förmodligen en sån som blir utbränd.

3. LÄGENHETEN. Som vanligt framstår jag som en liten tant. Det är aldrig riktigt meningen, men antagligen ganska välförtjänt. Inredning. Porslin. Fina dukar. Det är mina grejer.

4. MUSIKEN. Hets på Street var en av mina första konserter i Stockholm. Ljudet sög. Men Hets var bra. Och framför allt vågade jag mig utomhus, vilket är ett stort och viktigt framsteg.

5. STAN. Jag kan inte åka ut på landet, det vore som att komma hem. Så jag åkte till Djurgården i stället. Första gången. Köpte glass. Undvek Kanadagässen. Var med i Mitt i Östermalm (enkät). Promenerade till Rosendal. Jag kanske går tillbaka dit.

Snart läggs Dagens Nyheter till i recensionslistan. Förmodligen i veckan. Håll koll.

Okej då

På allmän begäran, eller vad man nu skulle kunna kalla det, har jag bytt bloggskal.

Det här är tyvärr det bästa jag kunde hitta. Lite för grönt, lite för IT-bubblan, men åtminstone – och här når vi pudelns kärna – lite mer läsarvänligt.

Och se upp. Så fort jag har lite färre sidor att rita på nätterna så kommer en recension av Dagens Nyheter.

NYTT! Block recenserar

Så var det då äntligen dags.

Med start i dag recenserar jag de fyra största svenska tidningarna. Form. Typografi. Kreativitet. Allt. Men mest blir det förstås gnäll. Hur skulle man kunna undvika det.

Gör så här: gå in på sidan “Svenska Dagbladet” uppe under titeln. Förmodligen kompletterar jag den rätt snart. Resten av tidningarna kommer att dyka upp under de närmaste veckorna – då poppar en ny sida upp, och den gamla försvinner in under “Recension: De fyra stora”.

Läs nu. Det har jag gjort mig förtjänt av.

Två svenska barn försvunna i Indonesien …

… och alla riksmedier toppar förstås med storyn. Till och med Metro har vett nog att inse betydelsen och intresset. Alla inser. Alla utom Dagens Nyheter.

I stället kör tidningen en “Kriget i mellanöstern”-special på hur många sidor som helst – dessutom odynamiskt och tråkigt utgjort (vad hände med journalistisk grafik?). Tsunamin får en, sist i utrikesdelen. Med en liten biartikel som handlar om de saknade svenskarna. Och jag har liksom bara tre frågor:
Hur? Tänker? De?

Och i dag redigerar jag till:
Snow Patrol – “Eyes open” (cd)
Alf – “Manchester man” (singel)
The Faint – “Danse macabre” (cd)
Gang Starr – “Daily operation” (cd)
Hets – “Hets” (cd)

Svenska Dagbladet byter (InDe)sida?

Jag vill inte, men jag måste, skriva “enligt obekräftade uppgifter”.

För att SvD ska skrota Quark och hoppa på InDesign-tåget är inget jag egentligen vet. Däremot har jag hört att de undersöker möjligheterna.

På många andra håll har övergången varit en rätt smärtsam process – om ryktet stämmer önskar jag dem lycka till.

KLIMATCHOCK!

En dag för sent, kanske. Men ändå.

Aftonbladets nya serie om klimatförändringen – första delen publicerades i går – ser mycket, mycket lovande ut rent grafiskt. Jag skulle kanske till och med våga mig på att säga följande: det ser inte ut som någon annan artikelserie i en dagstidning någonsin. Det ser … helt nytt ut.

Det är vågat. Snyggt. Dynamiskt. Och dessutom är hantverket oklanderligt. Man vill kasta sig över det, man vill läsa vartenda tecken. Trots att texten är en drapa i svår DN-stil.

Då har någon gjort sitt jobb.

Den retoriska, och lätt politiska, frågan är bara: är redigeraren fast anställd?

Billboards, spaltbrytning – och allmänt folkvett

Lunch i västra delarna av staden.

Mellan tuggorna upptäcker jag Tove, blanka Vecko-Revyn-kopian, som ligger tummad och slängd på stolen bredvid vårt bord.

Jag beslutar mig för att ge den en chans, vilket visar sig vara en halvkorkad idé. Tidningen lider svårt i sviterna efter InDesignsjukan. Sånt är allvarligt. Inget man blir av med på en gång, direkt. Dessutom är Tove skevt ritad på sina ställen.

Men den funkar. Visst. Trots att Helvetica Neue Ultra Light, här använt med en irriterande skugga, väl har blivit någon sorts typsnittens Mando Diao – coolt tills det allsångifierades.

En intressant iakttagelse: Tove, liksom massor av både magasin och dagstidningar, bryter spalter med billboards, ryckcitat eller vad man nu föredrar att kalla det. Tove använder dessutom ett trespaltssystem där de väljer att låta citatet gå in i mittenspalten – mycket mystiskt (se mitt ihopsvängda exempel ovan).

Man kan prata om konst.

Man kan också prata om estetik på bekostnad av funktion.

Jag väljer att bara skaka på huvudet.

Mer skit till Cap & Design

“Det finns många sätt att trampa i klaveret när det gäller webben.”
CAP & DESIGNS SAJT

Klaveret var ordet.
På tidningens webbplats listar de webdesignerns tio dödssynder – och skiter sedan själva i att undvika flera av dem. Se till exempel de smala, fruktansvärt långa artiklarna (exempel ovan till höger – tack H). Hur var det med tillgängligheten?

Vill samtidigt passa på att visa ett exempel (ovan till vänster), för en gångs skull, på vad jag i förra inlägget syftade på med Cap & Designs oläsbara rubriker. Den de själva lagt ut på nätet för att illustrera ovan nämnda artikel är smärtande representativ: två jättelika NO, en röd, vertikal rubrikrad, en svart, horisontell samt en mindre efterrad. Man har ingen aning om var man ska börja läsa – eller vad som egentligen hör till rubriken.

Ja, C&D. Vad ska man säga. Ett jättelikt NONO!

Varför dålig redigering alltid är dålig och aldrig, aldrig hipp

Skit i att lyssna på det här, för jag kommer att säga det fyrtiotusen gånger till: en tidnings hela trovärdighet står och faller med den slutgiltiga presentationen. Journalistprisvinnare eller inte, man framstår lik förbannat bara som en ambitiös föreningsordförande om ens jobb är illustrerat med ClipArt och fotokopierat på A4.

Det här kanske bränner i egenkära reporteröron, men: redigerarjobbet är det viktigaste i tidningsbranschen. Fakta. Rätt redigering styr som bekant materialet. Fel redigering? Då kan det gå så här:

Ett skräckexempel från en lokaltidning i Mellansverige. Jag skriver en artikel om hur mycket av det totala skadestånd som tilldöms brottsoffer i länet varje år, som verkligen kommer in till målsäganden. Inget alls, visar det sig. Det blir en okej grej. Inget fantastiskt, men viktigt och ganska upprörande. På sidan väldigt-långt-bak nästa dag publiceras min grej. Under rubriken “Brottsoffer – och se’n då?”. Artikeln illustreras av en man i rånarluva som riktar en revolver mot kameran.
Jag jobbade inte där så länge till.

Men det jag egentligen tänkte raljera över var magasinsjukan – en typ av tyst överenskommelse som säger att så fort det rör sig om magasin i stället för dagstidning så gäller plötsligt inte standardregler som a) läsbarhet, b) läsordning och c) tydlighet.

Varför är det så att magasinsläsare måste ha bättre syn, vara smartare och inte hysa en önskan om att kunna överblicka materialet? För att AD:n ska kunna känna sig hipp. Så enkelt, mina vänner, är det. Och så enkelt, mina vänner, bör det vara att ändra det.

För en tidning som Bon – med en mission att vara först med allt och hippast av alla – framstår som infantil med en oläslig form.

BRA MAGASINSLAYOUT:M Magasin (tydlig, läsvänligt bröd, ordentliga rubriker, i alla fall det nummer jag sett), tidningen Sex (enkel, lätt att ta till sig, återkommande grafiska element, funktionell – men håll er till ett rubriktypsnitt, va?), Sonic (sober, grafiskt lugn, lättläst – med vissa reservationer).
DÅLIG MAGASINSLAYOUT:Bon (en orgie i vit text på nästan svart bakgrund, vit text i röriga bilder, minimal brödtext, för breda spalter och otydlighet), La Musik (ofräscht, otydligt, ovuxet, obra), Cap & Design (de som gapar efter mycket har uppenbarligen svårt att sätta en ordentlig rubrik – så man slipper vända på tidningen åtta gånger för att se vad det står).

EXTRA: Tidningsresan

Så landar jag äntligen i min nyinköpta bladfåtölj, med Liljeholmsbron bakom ryggen och en evigt malande trafik på gatan fyra våningar ner.
Jag har försökt ha lite semester. Åka lite bil. Få lite färg.
De här landsortstidningarna har jag plockat upp längs vägen:

I. ÖSTRAN. När jag gick i skolan gjorde min klass en elevtidning. Det verkar Östa Småland (numera bara plain Östran) också ha gjort. De blandar kolumner med nyheter, värderingen är sisådär. Och finns det någon tidning i Sverige, utom Svenskan, som inte börjat med groteska rubriker för dynamikens och tydlighetens skull? Japp. Det finns det tydligen.

II. BAROMETERN. En av Sydsveriges klart fräschare lokaltidningar. Olika tjocklekar av ett modernt, groteskt typsnitt i rubrikerna. Sobert upplägg i stil med Sydis. Men varför (VARFÖR?) är billboardsen en och en halv spalt? Det tvingar redigeraren att bryta spalter helt, och symmetrin försvinner. Tidningen redigeras förresten i InDesign – lite färg här och där skulle förmodligen inte vara så svårt att åstadkomma.

III. ÖLANDSBLADET. Sveriges enda annonsetta. Ingen nyhetsvärdering verkar förekomma. Dessutom: landets kanske tråkigaste layout. Tack gud för att man …

IV. STOCKHOLM CITY. … får åka hem igen. Till och med Citys välvilliga, men otillräckliga, ambitioner känns fantastiska.

Jag blir så sårad

“Alkoholist i 16 år - fick köra buss”.

TV4:s text-tv är inkompetenta. Rubriken är en av många indikationer på att alkoholism fortfarande är en sjukdom nästan ingen vet något om. Och dömer - helt omdömeslöst. Det TV4 säger, i det här fallet, är att alkoholister borde ha restriktioner eftersom de inte är att lita på. Det gör mig arg. Och sårar mig.

Jag har själv blivit av med körkortet. En grov rattfylla, sen natt 2002. Efter det gick jag i behandling i ett drygt år, och har inte druckit alls sedan dess. Det går att lita på mig.

Och jag tänker bara på alla de där prettokristna alkisarna på AA-mötena som grät. Som lovade och lovade. Och som aldrig lyckades hålla sig nyktra. Busschauffören är med all säkerhet en sådan alkis. Han hatar sig själv. Han gråter när han är nykter. Och han behöver hjälp - inte bli stämplad som brottsling för att han är sjuk.

Det här ska inte ursäkta någonting. Det ska utbilda. Jobbar du på TV4:s text-tv? Nästa gång: ring mig först, för helvete.

Jacob Nordström och Rickard Frank är konformismens beskyddare

 

“Jacob Nordström och Rickard Frank lärde känna varandra i Skåne under 2003 då de drev två parallella projekt på SkåneMedia. De upptäckte snabbt att de hade samma idéer om tidningsmakeri och att de kompletterade varandra väldigt bra.” (Läs allt här, där jag också snott faksimilerna. Läs dessutom en intervju med duon om redesignen av DI, från Cap & Design här.)

Med tabloidövergångarna de senaste åren har grafikern Rickard Frank och formgivaren Jacob Nordström blivit stora. Riktigt stora. De har tagit hand om drygt ett tiotal redesigns av morgontidningar, magasin och fackpress sedan starten - och alla har fått rediga ansiktslyft (där lilla, hälsingska Ljusnan kanske står för den mest skrämmande kontrasten).

Men man ser tendenser. Franks spaltsystem från Svenska Dagbladet - som är en blockvariant med mallad luft - kommer exempelvis tillbaka i Ljusnan. En Benton-aktig grotesks samexistens med en Poynter-aktig antiqua återkommer varje gång. Treradiga ettapuffar i antiqua med luftigt radavstånd är också en av Nordström/Franks gosebjörnar. Min poäng är att de vet vad de gillar. Och att vi också gör det. Numera.

Det är inga direkta fel på firmans redesigns. De är förmodligen bland de bästa i Sverige. Jag håller med dem i mycket, och jag gillar duons personliga, varma anslag de gärna applicerar på sina kunder. Men svenska morgontidningars ängsliga ovilja att anlita någon annan är allt annat än hälsosam.

Sydsvenskan. De har litat på sin egen kompetens. Sydis formchef Benjamin Peetre, som om jag minns rätt ledde arbetet med tabloidformen, gjorde det underbart bra - även om sidkonstruktionerna ofta är Nordström/Frankiska. Kopieringen är tråkig. Inte bara för Sydsvenskan.

Att en firma får någon typ av monopol på redesigns gör mig ingenting rent konkurrensmässigt, jag bryr mig oförskämt lite om sådant. Kreativt, däremot, är det ett självmord. Ska två personer (som alibi i samråd med redaktionerna) få bestämma hur merparten av Dagstidningssverige ska se ut? Och ska de ha så mycket inflytande över resten att de blir kopierade?

Kanske överreagerar jag. Kanske gör fler som DN, Sydis och GP - struntar i vad som märkligt nog blivit en sorts standard. Säg bara till mig nästa gång en tidning redesignar utan Nordström och Frank. Varför? Jag vill bara ringa och tacka.

Nordström/Franks morgontidningskorståg: Östgöta Correspondenten, Ljusnan, Dagens Industri, Dagens Samhälle (får slinka med), Kristianstadsbladet, Norrköpings Tidningar (enligt hemsidan).

Frank solo: Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad (enligt hemsidan).

Nordström solo: Ystads/Trelleborgs Allehanda, Smålands Tidningen, Motala Tidning, Nerikes Allehanda (enligt hemsidan).